Gustaf Ekholm

Gustaf Ekholm

Karl Gustaf Ekholm föddes 1890 i Torrskog, Dalsland. Han anställdes 1918 som konstruktör på LMV, men slutade efter ett år för att ta anställning på Nordiska Kullager i Göteborg.

1921 återkom han till Lidköping och LMV som ritkontorschef. Han blev sedan dess Verkställande Direktör 1935 – 1955. Gustaf Ekholm avled 1974 i Lidköping och ligger begravd på den norra begravningsplatsen.

I maj 1966 gjorde han en tillbakablick på Centerlesstillverkningen hos Lidköpings Mekaniska Verkstad. Den börjar 1921 och ger en omfattande beskrivning av de problem man hade från början, främst med de olika patent som Cincinnati Grinding Corporation hade.

Centerlesstillverkning hos LIDKÖPING – en tillbakablick

av Dir. G Ekholm

Denna skildring gör ej anspråk på fullständighet, men det torde i stort sett framgå hur jag upplevt utvecklingen av ifrågavarande tillverkningsobjekt.

Förhistoria

I november 1921 erhöll jag ett erbjudande om att återinträda som ritkontorschef vid LMV, vilken befattning jag innehaft innan jag ett år tidigare överflyttat till LMV:s dåvarande moderbolag Nordiska Kullager AB (NKA) i Göteborg.
Mitt första uppdrag blev att resa över till USA för att vid Strom Bearing Co, Chicago vara dem behjälplig och starta kulfabrikation med bland annat av LMV levererade maskiner, vilka jag vid min tidigare anställning konstruerat. Jag utverkade då att i samband med resan under 6 månader få studera verktygsmaskintillverkningen i detta land. Min tanke var då riktad på centerlesslipmaskinerna, vilka vid den tiden börjat få insteg särskilt vid bilfabrikerna.
Under båtresan över fick jag genom telegram reda på, att LMV försatts i konkurs. Detta var ju ett streck i räkningen. Jag beslutade mig för att trots detta försöka fullfölja resan enligt uppgjord plan.
Jag lyckades komma in hos Cincinnati Grinding Corporation och Detroit Machine Tool Co, vilka båda var de förnämsta som byggde centerlesslipmaskiner vid denna tid. Den förstnämnda firman var dock mycket restriktiv och visade endast några färdiga maskiner. Ingen i drift varande maskin visades. Vid Detroit Machine Tool Co däremot fick jag i deras demonstrationsrum följa en del provslipningar, bl.a. av kullagerringar. Centerlesslipning av dylika ringar hade enligt deras utsago ej tidigare förekommit i USA. Cincinnatimaskiner såg jag senare i arbete både hos Ford och Nach bilfabriker.
Efter dessa studier kompletterade med forskning i bibliotekens tidskrifter och studier av kataloger infordrade från Heim Grinder Co och från en firma Sanford väcktes tanken på att man kanske kunde bygga en bättre maskin efter en något annorlunda konstruktionsprincip. Tanken mognade mer och mer och under båtresan hem konkretiserades den med några skisser.

Förfrågan från Schmid-Roost, Schweiz

Vid min hemkomst förelåg en förfrågan från ovannämnda firma på en maskinuppsättning för slipning av rullar för rullager omfattande rundslipmaskiner, planslipmaskiner för ändarna och kantslipmaskiner. Ledningen hade beslutat erbjuda firman en maskinuppsättning och som förberedelse härför hade centerlessprovslipning utförts i en provisoriskt uppbyggd anordning i en vanlig rundslipmaskin. Man hade dessutom kommit i förbindelse med en ingenjör, som kände till en tysk centerlesslipmaskin (märke Hirth), vilken SKF inköpt för att prova. Ledningen för LMV hade anställt ingenjören och beslutat påbörja konstruerandet av en maskin enligt denna maskins principer. Jag lyckades dock övertala ledningen att frångå detta beslut och istället satsa på en maskin enligt de av mig föreslagna riktlinjerna. Det hade för övrigt kommit till vår kännedom, att provslipningen i Hirthmaskinen ej syntes uppmuntrande.

Leveransen till Schmid-Hoost

Centerlessmaskinen färdigställdes i slutet av 1922 och provslipningar med godkänt resultat företogs i närvaro av representanter från ovannämnda firma. Maskinen levererades med returrätt i början av 1923 tillsammans med övriga beställda maskiner. Sedan maskinerna insatts i fabrikationen, visade det sig emellertid, att tillfredsställande resultat ej kunde uppnås med centerlessmaskinen, varför jag reste ned till Oerlikon. Något fullt tillfredsställande resultat kunde icke heller jag uppnå på den korta tid, som stod till mitt förfogande. Jag hade nämligen avtalat att vara i Paris en viss dag för att tillsammans med chefen för LMV deltaga i underhandlingar, varför vi kom överens om att maskinen skulle återsändas till Lidköping, för att vi där skulle fortsätta provslipningarna. Orsaken till misslyckandet ansåg jag vara, att vi ej hade lämplig slipskiva till vårt förfogande och att jag ej helt behärskade sliptekniken, då det gällde 3-punktsmätning av rullarna. Vid proven i Lidköping var det endast fråga om diametral mätning.

Den från Schweiz återtagna maskinen lyckades jag få ställa upp i SKF:s slipavdelning för provslipning av cylindriska rullar (LMV tillhörde ej SKF-koncernen på den tiden). Med deras kännedom om rundslipning i allmänhet och stora kunnighet beträffande slipskiveval lyckades slipningen förträffligt och maskinen övertogs av dem. Någon leverans till Schmid-Roost blev ej av på många år. De inköpte efter vad som kom till vår kännedom en amerikansk maskin för rundslipningen av rullarna.

Separatorfabrikerna

Dessa verkstäder ansåg vi ha en tillverkning, som lämpade sig för våra centerlessmaskiner, varför vi började bearbeta dem. Vi levererade med returrätt en maskin till vardera AB Separator och AB Pumpseparator. Vid AB Separator utföll slipproven mycket bra, men man hade svårt att få någon arbetare att stå vid maskinen. De försökte med 6 olika slipare tagna från vanliga rundslipmaskiner, men ingen stannade. Sliparna ansåg, att centerlessmaskinerna skulle ta arbetet från dem och därför var de avogt inställda mot dem. Sedan maskinen flyttats över till en annan avdelning och en oskolad slipare satts vid den gick allt bra.

Vid AB Pumpseparator tog vi lärdom av vad som hänt vid AB Separator. Jag lärde upp en förman att sköta maskinen. När vi slipat några partier olika separatoraxlar, blev han så imponerad, att han tog mig med in till företagschefen och meddelade honom mätresultaten och de uppnådda produktionssiffrorna. Även han var imponerad och sade, att de överträffade hans förväntningar. Här blev det senare beställning på ytterligare 2 maskiner.

Övriga primärleveranser

Under åren 1923-1925 levererades maskiner till Atlas Diesel, som hade ett problem, då det gällde att slipa tunnväggiga cylinderkolvar för luftborrmaskiner. Jag utförde själv provslipningen och lyckades till full belåtenhet, sedan en lämplig slipskiva anskaffats. Vidare levererades en maskin till Huskvarna Vapenfabrik och på export till Cie d’Applications Mécaniques i Frankrike samt Fries & Höpflinger, Fichtel & Sachs och Kugelfabrik Fischer i Tyskland vardera 1 maskin.

Maskiner för stångslipning

1926 antogs Gebr. Loewe, Düsseldorf, till representanter för Tyskland. Vi började intressera järnverken för stångslipning och Gebr. Loewe lyckades sälja ett antal maskiner för detta ändamål. Ryktet om dessa försäljningar spred sig även till de svenska järnverken och de första leveranserna till Sandvikens och Uddeholms järnverk utföllo mycket bra.

De först byggda maskinerna var relativt enkla och utrustade med endast 8-10 hk motorer, men fram till t.o.m. år 1929 hade vi levererat maskiner med upp till 50 hk och med hydraulisk transmission för regleringsskivan.

Misstron mot slipmetoden och våra maskiner var under de första åren stor och maskinerna levererades oftast med returrätt. Det var dock i mycket få fall som någon maskin måste tas tillbaka. Vid 1929 års utgång var ett fyrtiotal maskiner i drift i Sverige, Tyskland, England, Frankrike och Schweiz.

Patentprocesser med Cincinnati

I slutet av 1927 blev vi tvingade att inskränka tillverkningen av centerlessmaskiner och försäljningen på Tyskland måste helt inställas. Cincinnati Grinding Corp. hade nämligen efter ca 10 års behandlingstid erhållit ett patent på sina maskiner. Patentet var så vittomfattande, att det tillförsäkrade dem ett formligt monopol på försäljning av dylika maskiner. LMV blev på grund härav, efter förvarning av Dipl.ing. Georg Benjamin i Berlin den 2 november 1927, stämda och anklagade vid Landgericht Berlin den 23 februari för patentintrång. Som motdrag begärde LMV genom sin patentjurist Dr. Moldenhauer vid Reichspatentamt, att patentet skulle upphävas och anförde som skäl, att liknande maskiner tidigare var kända. LMV:s begäran bifölls den 8 november 1928 och stadfästes av Landgericht. Cincinnati överklagade emellertid beslutet vid högre instans (Reichsgericht i Leipzig).

Behandlingen där blev rätt omfattande och delvis dramatisk. Rätten förordnade Prof. Schwerd, Techn. Hochschule, Hannover, som sakkunnig och han fordrade, att LMV skulle bygga en maskin enligt ett av oss anfört nyhetshindrande patent. Maskinen skulle vara av samma storlek och ha samma stabilitet som den av Cincinnati vid högskolan uppställda, för att de med dessa båda maskiner skulle utföra jämförande slipningar. Processen och provslipningarna blev dock i stort sett en chimär, på grund av att Cincinnatis representanter mot bättre vetande förfäktade, att den av dem uppställda maskinen kunde användas för precisionsslipning. Detta var en sanning med modifikation. Rotationskropparna visade sig runda, då de mättes diametralt, men det var ingen garanti, för att de var runda, om de mättes med 3-punktsapparat. Varken i deras eller i den av oss uppställda maskinen kunde en förut orund detalj bringas till rundhet. om den då den gick in i maskinen var orund förutsatt att den mättes på sistnämnda sätt. Detta ville ingen av oss av förklarliga skäl bringa till Prof. Schwerds kännedom, då någon 3-punktsmätning ej företogs efter provslipningarna.

En episod, som inträffade under provslipningen, bör kanske räddas från glömska. Under slipningen inför professorn och hans assistent yttrade plötsligt Cincinnatis slipare till vår slipare: ”Edra rullar är slipade förut och därefter svärtade för att se oslipade ut.” Vår man blev inte svaret skyldig . Han svarade: ”Ja , det är riktigt och det är även edra. Skall vi byta?”. Samtalet åhördes av professorn, varför han föreslog dem att byta rullar. Detta skedde och det visade sig, att motpartens rullar blev bättre i vår maskin än våra i deras.

Jag förstod, att efter denna händelse var professorns ställningstagande avgjort.

Under behandlingen av processen i Leipzig och så sent som när parterna fått lämna rättssalen för rättens enskilda överläggningar, föreslog vi motparten att förlikning borde ingås och vår ”Nichtigkeitsklage” dras tillbaka, för att patentet skulle förbli i kraft. Vi befarade nämligen, att om patentet förklarades ogiltigt, skulle fler konkurrenter uppträda på marknaden. Detta avslogs dock av motparten med orden: ”Vi vinner processen.” En stund senare blev vi åter inkallade i rättssalen och ordföranden förklarade, att målet avgjorts till LMV: s förmån.

Närvarande vid processen var för Cincinnati Dipl.ing. Benjamin, Prof. Riebensahm från Tekniska Högskolan i Berlin som sakkunnig och två representanter för firman i USA. För LMV var närvarande patentjuristen Dr. Moldenhauer, Geheimrat, Prof. Wallichs från Tekniska Högskolan i Aachen som sakkunnig och Ing. Loewe och jag samt som sakkunnig för Reichsgericht Prof. Schwerd från Tekniska Högskolan i Hannover, vidare två högre jurister, en för vardera parten, som var befullmäktigade att föra talan inför Reichsgericht. Deras namn har jag glömt. Således ett ganska stort uppbåd, över 20 personer med Reichsgerichts jurister inräknade.

Orsaken till att Ing.Benjamin uppträdde på detta sätt var troligtvis, att Cincinnati hade fått godkänt ett annat patent, som omöjliggjorde för LMV att bygga sin centerlesslipmaskin för precisionsslipning utan att göra intrång på detta. Om man inte förvarnade för detta före 5-års-fristens slut, fanns en möjlighet att LMV skulle förbise detta patent. Tyska patentverket hade nämligen en 5-årsfrist inom vilket ett patentbeslut kunde överklagas. Gjordes ej detta inom denna tid, ansågs patentet oantastbart. Patentet gällde slipmetoden med den lutande stödskenan. Vi var dock beredda och hade utarbetat material att användas för att försöka få även detta patent annullerat.

Innan fristens utgång reste Ing. Loewe och jag till Berlin för att träffa Dr. Moldenhauer. Sammanträffandet blev ganska dramatiskt. Efter det han studerat vårt omsorgsfullt utarbetade material förklarade han, att materialet var för svagt, för att det skulle finnas några utsikter att lyckas och att han därför ej kunde åtaga sig målet. Jag försökte förklara hur utomordentligt viktigt det var att få ifrågavarande patent undanröjt. Ing. Loewe ansåg dock, att vi skulle nöja oss med det vi vunnit och han lämnade oss mycket missmodig, då jag förklarade att vi egentligen ej vunnit något, så länge patentet hindrade oss från att bygga centerlesslipmaskiner för precisionsslipning.

Nu var goda råd dyra. Jag kunde inte släppa saken, då jag ansåg den livsviktig för LMV:s centerlesstillverkning. Under en promenad i Tiergarten lyckades jag övertala Dr. Moldenhauer att till morgondagen uppskjuta sin hemresa till Düsseldorf, där han var bosatt och han föreslog då, att han skulle visa mig Berlin ”by night”. Natten blev ganska långt framskriden, då vi beslutade oss för att gå till fots till vårt hotell. Någon ingående diskussion av patentfrågan hade inte kunnat ske, trots att jag bar papperen med mig hela kvällen. På vägen till hotellet passerade vi Hotell Excelsior och jag föreslog med hopp om att äntligen få ett tillfälle att dryfta mitt egentliga ärende, att vi skulle gå in på hotellets nattbar och dricka en flaska vin av ett märke, som jag visste han tyckte mycket om och än en gång dryfta patentfrågan, vilket han accepterade.

Vid en flaska Mosel och med bordet översållat med handlingar tog jag på nytt upp patentfrågan, som diskuterades i över 2 timmar bland dansande och förundrade berlinare. Mellan kl. 3 och 4 på morgonen hade jag lyckats övertyga Dr. Holdenhauer, att det fanns vissa utsikter att få patentet annullerat och han förklarade sig villig att åtaga sig målet.

Det var med stor tillfredsställelse, som jag på morgonen kunde telefonera till Ing. Loewe och meddela honom resultatet och att jag kommit överens med Dr. Holdenhauer, att vi skulle sammanträffa med honom på förmiddagen för en sista översyn av handlingarna. Detta skedde och ”Nichtigkeitsklage” inlämnades till Patentamt Berlin före stängningsdags samma dag.

Resultatet av överklagandet blev, att LMV några dagar efter inlämnandet erhöll ett telegram från Cincinnati, i vilket de erbjöd oss att fritt få använda oss av alla deras patenterade konstruktioner, på villkor att vi återtog vår ”Nichtigkeitsklage” och att vi under 10 år ej offererade centerlesslipmaskiner till USA. Efter ömsesidig bekräftelse av detta drog vi tillbaka handlingarna från patentverket.

Tiden för processen vid Reichsgericht om det första patentet och överenskommelsen med Cincinnati beträffande det senare har jag ej kunnat spåra på grund av att korrespondensen synes ha förkommit.

Patenttvist med Herminghausen

Sedemera hade LMV även en påbörjad patenttvist med firman Herminghausen i Tyskland. Denna slutade dock med en förlikning i februari 1936.

Under det att här ovan relaterade tvisterna beträffande patenten pågick, hade givetvis en viss avmattning i både konstruktions- och försäljningsarbetet uppstått. Nu kunde emellertid ett intensivt arbete med förbättring av konstruktionen påbörjas och nya storlekar ritas och även försäljningsverksamheten intensifieras, vilket ledde till betydande framgångar under 30-talet. Här kan endast nämnas licensavtalet med Schnellpressenfabrik Frankenthal 1936 och de stora leveranserna av maskinen nr 5 till Bristol Aeroplan Co under åren 1936-1938 samt leveranserna till Sovjet 1939-1940.

Lidköping den 11 maj 1966.