John Hedin

John Hedin

John Erik Hedin föddes 1871 i Badelunda, strax öster om Västerås. Efter sin civilingenjörsexamen på Tekniska Högskolan i Stockholm anställdes han vid Köpings Mekaniska Verkstad. År 1897 anställdes han på Lidköpings Mekaniska Verkstad som ritkontorschef och verkstadschef. Hans berättelse om den tiden kan du läsa här.

Efter A.F. Rohdins död övertog familjen Hedin år 1904 kontrollen över företaget och John Hedin tillträdde posten som VD.

Förutom att han under 15 år var VD, eller disponent som han kallades på den tiden, tog han initiativet till Kraft AB Gullspång. Han var dess chef från starten 1906. Det arbetet blev alltmer arbetskrävande och han lämnade 1912 då över VD-posten för LMV till sin bror, Oscar Hedin.

John Hedin kvarstod till 1943 som verkställande direktör för Gullspångsbolaget, sedermera Gullspångskoncernen, och var dess styrelseordförande fram till 1950. Han inträdde i AGAs styrelse 1909 och utsågs 1937 till styrelsens ordförande. Som aktiv skytt verkade han också som ordförande i Skaraborgs Skytteförbund.

John Hedin avled den 30 april 1951, nästan 80 år gammal.

John Hedin – mannen bakom Lidköpings goda ekonomi. Initiativtagare till Kraftaktiebolaget Gullspång-Munkfors.

Artikel införd i NLT juli 2000 /Tore Hartung

Lidköping är en rik kommun, den har sålt sina aktier i Kraftaktiebolaget Gullspång-Munkfors för 1, 8 miljarder och sedan klokt placerat pengarna för att få god avkastning på dem. Kommunen kan därför då och då ge behövande styrelser och nämnder extra pengar, som säkert används väl.

Lidköpings goda ekonomi är väl känd men vad detta beror på är mindre bekant. Naturligtvis finns det en historisk förklaring och den är både spännande och dramatisk.

Allt började med att en ung civilingenjör, John Hedin, 1897, anställdes på Lidköpings Mekaniska Verkstad. Han hade erbjudande om arbete även i Stockholm, men valde Lidköping därför att han där lättare kunde komma ut till en skjutbana;

Han var också en duktig ingenjör och kom snart underfund med att man i verkstaden gjorde alltför många produkter, alltifrån ångmaskiner och lok till plogar och spottkoppar. Hedin rationaliserade snart verksamheten, införde serieproduktion och fabriken blev under hans ledning mer och mer lönsam. Efter några år stod han som ägare till LMV, som då började specialisera sig på verktygsmaskiner. Men för att fabriken skulle kunna följa med i utvecklingen krävdes elektrisk kraft. Den ångmaskin som drev Mekens maskiner var ineffektiv och felaktigt placerad. En satsning på den moderna elenergin ansåg Hedin absolut nödvändig.

Planer på elkraft.

1904 träffade Hedin en ung ingenjör från ASEA som var specialist på elkraft. De avslutade dagen på Stadts punschveranda och då passade Hedin på att fråga vad det skulle kosta att dra el till Lidköping från Trollhättefallen, som just då väntade på utbyggnad. ASEA-ingenjören drog fram sin räknesticka och snabbt kom han fram till ett belopp som verkade lågt och rimligt. Alldeles för lågt skulle det visa sig. Hedin blev intresserad, men Trollhättefallens utbyggnad kom att dröja och bli försenat genom att riksdagen först måste diskutera och fatta beslut; staten hävdade nämligen viss äganderätt.

John Hedin försökte då i stället intressera kvarnägare i Flian för att få dem att bygga om sina fall för elproduktion. Detta gick dock inte, kvarnägarna anade guld och gröna skogar och begärde rena fantasisummor för att upplåta eller sälja sin vattenkraft. Detta fick till följd att John Hedin kastade sina blickar mot Gullspångsfallen uppe i norr, trots att de egentligen låg för långt bort.

Munkfors-ett alternativ?

John Hedin hade fått gehör från Lidköpings stad för sina planer angående elkraft. Stadens styrande insåg att el var framtidens energi och framför allt stadsfullmäktiges ordförande, lasarettsläkaren P J C Lundgren, stödde Hedin. Men varken LMV eller Lidköpings stad kunde ensamma gå iland med det kostsamma projektet att bygga ut Gullspångsfallet.

Hedin tog då kontakt med andra elintressenter, nämligen Hällekis Cementfabrik och Katrinefors Pappersbruk i Mariestad, dessa industrier låg ju så att säga på vägen mellan Gullspång och Lidköping. Talan för dessa fabriker kom att föras av baron Carl Klingspor på Råbäck och av disponent Gustaf Grevilli i Mariestad. De tre herrarna kom dock först in på ett sidospår.

En grosshandlare William Olsson erbjöd dem aktier i ett av honom startat elbolag, som skulle få kraft från Munkforsen i Letälven, belägen strax norr om sjön Skagen. Kraftintressenterna från Skaraborg misstänkte dock att Munkforsen inte skulle räcka till för all den kraft de var i behov av. De fortsatte därför att i hemlighet rikta blickarna mot Gullspång.

Intrigspel.

Ägare till Gullspångsfallen var Bofors bruk, som dock inte var intresserat av att sälja. Till slut gav dock Bofors med sig och John Hedin och disponent Grevilli fick fallen på hand efter att ha förskottsbetalat 100.000 kr. Denna summa skulle inte återbetalas om staten gjorde anspråk på vattenfallet, äganderätten var nämligen något oklar. En utredning visade dock att kronan inte hade någon äganderätt till fallet och Hedin och Grevilli kunde dra en lättnadens suck; de hade lyckats i sin djärva satsning.

Nu kunde ett kraftbolag kanske bildas och William Olsson, John Hedin och Gustaf Grevilli möttes därför i Stockholm på hotell Rydberg, inom parentes grundat av Lidköpingssonen Abraham Rydberg. Den förhandlingsvane Grevilli öppnade mötet med att fråga om Olsson kunde leverera kraft från Munkfors till Mariestad och Lidköping till ett billigare pris än som tidigare kalkylerats. -Nej, det går inte för sig ,svarade Olsson. -Jag kunde väl tro det, svarade Grevilli, därför har Hedin och jag köpt Gullspång ,så nu kan du få köpa el billigt av oss. William Olsson var ställd men fann sig snabbt. -Får jag vara med? frågade han. -Vi bildar ett bolag, Gullspång-Munkfors. Så blev det också, kalkyler gjordes upp och vid kaffet, punschen och cigarrerna målades en ljus framtid upp för det kommande bolaget. Föga anade herrarna de svårigheter som också väntade dem.

Artikel 2 införd i NLT augusti 2000

Forcerad utbyggnad av Gullspångsfallen.

Kraftbolagets första kontor ett vindsrum på LMV Den 20 maj 1906 hölls konstituerande bolagsstämma i Stockholm för Kraftaktiebolaget Gullspång-Munkfors. Närvarande var bl a disponent Grevilli, doktor Lundgren från Lidköping, baron Klingspor, John Hedin och William Olsson. Ordförande blev Gustaf Grevilli och verkställande direktör John Hedin. Aktiekapitalet bestämdes till 1 miljon kronor och stora aktieinnehavare blev Katrinefors bruk, Lidköpings Mekaniska Verkstad och Hällekis cementfabrik. 350 000 kr av aktiesumman reserverades för städerna Lidköping och Mariestad. Lidköping tecknade sig då för aktier till ett värde av 250 000 kr medan Mariestad nöjde sig med 20 000 kr. Resterande 80.000 av aktiekapitalet satsades privat av männen i bolagsstyrelsen.

Bolagsstyrelsen verkade vara lyckligt okunnig om omfattningen av det arbete som låg framför den. Verkställande direktören John Hedin hade sitt uppdrag mera som bisyssla och bolagets huvudkontor var ett vindsrum på LMV; hela personalen bestod från början av en kassör. Snart blev det dock nödvändigt att anställa flera, dammbygget i Gullspång, dragning av ledningar, förhandlingar med markägare, finansieringsproblem, vattenprocesser och annat blev arbetskrävande. Verkställande direktören fick snart sitt arbete på LMV som bisyssla.

Kraftverksbygget.

I augusti 1906 kom arbetet med dammbyggnaden i Gullspång i gång. Från första början blev det forcerat, man var angelägen om att hinna före starten av kraftverket i Trollhättan för att vinna konkurrensfördelar. Entreprenör hann inte anlitas utan bygget fick ske helt i kraftbolagets egen regi. Arbetare fick man från orten men också vattenrallare från hela Sverige anlitades och som mest var det 1000 man anställda. Bostadsbaracker fick byggas och arbetet pågick periodvis i två- eller treskift.

En hel del olycksfall inträffade tyvärr under bygget, varav fem med dödlig utgång. Detta tog John Hedin hårt, han var nämligen långt före sin tid beträffande omtanke och omsorg om sin arbetskraft. Han såg t ex till att en kollektiv olycksförsäkring tecknades för arbetare och tjänstemän och han lät uppföra en sjukstuga vid bygget och anställa en sjuksköterska. Hon hade rätt att vid behov kalla på läkare; medicin och läkarvård var gratis. Ett marketenteri inrättades också och bolaget garanterade för att arbetarna gjorde rätt för sig.

John Hedins syn på de anställda skilde sig markant från baron Klingspors åsikter. Denne ansåg nämligen att man borde sätta likhetstecken mellan demoralisering och demokratisering och att olycksfallsförsäkring för arbetare skulle verka förslappande på arbetsmoralen. Man kan lätt inse att Kraftbolagets styrelsemöten inte alltid försiggick i lugn och ro. Kraftverksbygget gick planenligt och den 30 juli 1908 kunde kraftverket högtidligt invigas av civilministern, den blombergsfödde greve Hugo Hamilton. Då var också ledningsnätet färdigt och det hade inte varit lätt att dra. Många markägare hade begärt hutlöst betalt för att ge tillstånd att sätta upp ledningsstolpar på sina marker men förhandlingar hade löst det mesta. Besvärligast var nog bonden som ville ha extra betalt för att hans marker låg så lågt. Han hävdade att vatten kunde läcka från ledningarna och åstadkomma översvämning på hans åkrar.