Viktor Hugo von Schantz

Viktor Hugo von Schantz föddes 1860 i Sillerud i Värmland, och efter sin utbildning på Tekniska Elementarskolan i Borås anställdes han 1881 på Meken som ritare med en månadslön på 50 kronor.

Viktor Hugo von Schantz avled 1949 i Skövde.

Att vi fått tillgång till hans minnesanteckningar kan tillskrivas Bo Hjelmqvist, som efter kontakt med von Schantz dotterdotter Ulrika Wadman, född 1923, fick en kopia. Ur dessa memoarer hämtas nedanstående där han berättar om sin tid i Lidköping och på Meken.

Rekommenderad av vår skolas rektor tillträdde jag min första anställning på mek. verkstad i Lidköping år 1881 med en begynnelselön av 50 kronor pr månad.

Obekant med förhållandena i staden och utan pengar råkade Jag ”köra fast i portgången”, då en person på gatan anvisade mig ett resandehotell, som var mindre tilltalande, men kunde ej finna någon lämpligare bostad under de första dagarne, upptagen från kl. 6 f.m. till 7 e.m. på verkstaden som ensam ritare.

I värdfolkets bostad bredvid serverades mat till nattgäster av olika typer, däribland tyska gårdsmusikanter hyggligast, positivspelare i sällskap med världens minste man, spanjor, som kunde svära på ren svenska. Han öppnade dörren till mitt rum att låta höra och se, men jag körde ut dem och reglade dörren. En gipskattemakare levde rövare och beskyllde värden för att ha tagit hans brännvinsflaska.

Mitt över levde en skräddare rövare i sin familj och slog sönder kärl, att vattnet rann ner till mig. Vid andra sidan hörde jag samtidigt en flicka sjunga vackra psalmer och spel på psalmodikon.

Värdinnan hade sina värdesaker förvarade i mitt rum, bl.a. en byrålåda fullproppad med kopparpengar från musikanter och andra gäster.

Vid marknadstillfällen hände det att gubbar spisade middag i mitt rum omkring ett inflyttat bord. Men jag återupptog mitt gamla kosthåll på sirap och bröd.

Värden på stället svärmade för granna nattkappor (bröstveck), varav han ägde en hel del i olika mönster och broderade.

Påföljande månader framåt erhöll jag 62,50 kr i avlöning och flyttade nu till en lugnare bostad. Rummet var enkelt och beläget innanför ett kök, där en ung flicka brukade stå vid spiseln och tillaga frukostmat åt sin familj, som hyrde rum på andra sidan om köket.

Vid utgåendet hälsade vi med en hastig blick ”god morgon”, men komma ej i samtal med varandra under dessa år, emedan jag flyttade till annan del av staden.

Allt sedan denna tid och långt efter guldbröllopsdagen sysslar hon ännu ofta med att tillaga mat vid spiseln, men nu åt oss själva och familj.

Min bäste skolkamrat, baron Emil Rappe, var tillfälligt anställd som ritare på verkstaden, men hade nu bestämt sig för att resa till USA, där han sedermera avled.

Mycket arbete förelåg mig som ensam ritare. Började med att upprätta kugghjulskatalog jämte ritningar till befintliga modeller, detaljritningar till tändsticks- och tobaksmaskiner, kopiering av ångbåtsritningar, att bifogas kostnadsförslag till Ryssland (kopior med tusch på kalkerpapper ty blåkopiering fanns ej ännu – och det måste gå undan).

Omkring år 1885 köpte jag en rulle Blauzaureneisenpapier för 15 kr av en tysk handelsresande, men utan bruksanvisning och experimenterade länge innan jag kunde förstå, att endast två á tre minuter var tillräcklig solbelysning.

Båtar voro levererade för oljefrakt på Volga och ångslupar till Alingsås, Ulricehamn, Lidköping, Öland m.fl. och större ångbåtar till Bureå AB (Norrl.), Lygnen, Danmark etc.

En båtkonstruktör Ing. Påhlman utförde ritningen till skrovet, varefter jag fick slå ut spantrutorna, utföra inredningsritningar samt ritning till ångpanna och maskin.

Det var mycket intressant arbete och att sedan få vara med på provresor utåt Vänern till Kinnekulle, Mariestad etc.

Under år 1887 erhöll Verkstaden beställning för Skara – Kinnekulle – Vänerns J .V. av 2ne lokomotiv, vagnar och övrig materiel. Min månadsavlöning höjdes nu till 75 kr.

Oerfaren på detta område och fortfarande ensam ritare, måste jag skyndsamt ut att croquera befintliga lokomotiv och erhålla goda råd av vänliga lokomotivförare. Det var ”smällkallt” i Hjo under juldagarne där jag i lokstallet croquerade ”Guldkroken” till alla delar. Ritning till lokpannan skulle nu vara färdig, att komma igång med arbetet; men ändrades i sista hand med rymligare eldstad.

Omsider rapporterade gamle förmannen Hurtig att pannan var färdig för provning och t.f kontrollanten, maskindir. Victor Klemming, ”nagelfor” under högt v.t med kraftiga hammarslag hela pannan utan anmärkning. Men Hurtig grälade på Klemming för de fula märken han åstadkom med hammarn.

Under tiden knogade jag med ritningar till cylindrar, vevstakar, hjulgångar och all armatur med undantag av 2ne injektorer.

Under monteringsarbetet fann man emellertid att bakre hjulparet ej fick plats utanför den förstorade fyrboxen, varför det måste placeras bakom. Hjulbasen blev därigenom längre än föreskrivet i kontraktet och styrflänsarne på mellersta hjulparet bortsvarvades att ej hindra i kurvorna.

Sandboxar måste uteslutas i brist på utrymme.

Nu kom Klemming och provkörde loket själv. Vi sade ingenting beträffande hjulbasen och sandboxarne och Klemming märkte ingenting utan loket godkändes till alla delar. Det var så tungt i sig själv, att sandboxarne aldrig saknades.

Under påskdagarne reste jag till Stockholm att studera de nya passagerarevagnarne på Stockholm – Rimbo järnväg och med trafikchefens tillstånd skisserade jag hela vagnen både ut- och invändigt jämte övriga vagnar. De nya loken voro modernt höga och befarade föraren att de kunde välta i kurvorna; men det har ju ej inträffat.

På denna min första stockholmsresa hade jag ensam tillfälle att se på stan och åhöra ett socialistiskt möte vid Lilljans med Branting, Palm m.fl. som talade om tullar.

Nu återstod mig att göra ritningar enligt skisserna till passagerarevagnar, godsfinkor, öppna godsvagnar, kalkvagnar, postkupe, vändskivor, spårväxlar, semaforer, snöplogar etc., förutom löpande göromål med ”bondbeställningar”.

Men Verkstadens bolagsmän saknade förståelse och ansågo sig ej ha råd att skaffa mig biträde, då det ju gick bra förutan.

En gammal musikdirektör, som rest omkring med ett varietésällskap (chansonetter) i Östersjöprovinserna tills pengarne tog slut, hamnade i Lidköping som musiklärare vid skolorna. Han skulle få hjälpa mig att kopiera ritningar, men kunde icke ens hantera en jungfrucirkel utan försökte göra runda cirklar med textpenna. Ingen hjälp för mig.

På lediga kvällar satte jag upp elektr. ringledningar och telefoner, som just nu kommit i ropet, hjälpte Dr. Lundgren med planer till nytt lasarett och byggmästare med ritningar och kostnadsförslag samt privat till flera byggnader t.ex. Garströms, och ladugården på Russelbacka, Vrangelsholm, Malma, Såtenäs.

Sedan gammalt hade Verkstaden tillverkat handelsgjutgods och tröskverk, men även verktygsmaskiner och fortfarande svarvar för remdrift samt små trampsvarvar i rococostil, röd- eller grålackerade med sirliga orneringar i guldbrons, att placera i ram.

Hydrauliska pressar med pumpar för 300 kg pr cm² till trämassa vid Billerud i Säffle, sågverk och trähyvlar, kvarnverksgods, tillverkades även.

Turbiner enligt ritningar av Qvist och Gjers, Arboga, hade jag tillfälle att studera och till framtida hjälp som konstruktör i Sköfde.

Efter elva års praktik på åtskilliga områden och med en ritare till hjälp sista året samt löfte om 100 kr. eller mer per månad (event. som disponent!) hade jag då redan erhållit plats i Sköfde, (där Ing. Hj. Andersson nyligen avlidit) men förmånligare villkor och bättre hjälpare.

Av mitt 55-åriga mångsyssleri som maskinkonstruktör återstår nu ej andra spår än omkring 250 turbiner (av 600) i bruk – jämte kvarn- och sågverk, snickerimaskiner, några stenhyvlar, maskiner för glasindustri och pappersbruk samt husbyggnader.

Nyare tider med förbättrade turbin- och maskinkonstruktioner ha lemnat mina helt i glömska.

Försvagade ögon av grön starr och ålder hindrar mig numera även som besiktningsman. Ser på känn och går på gehör!