Lars Fredin

Lars Fredin anställdes hos Lidköpings Mekaniska Verkstad 1966 som försäljnings­ingenjör. 1980 utsågs han till Geschäftsführer, det vill säga verkställande direktör, för det nystartade dotterbolaget Lidköping Werkzeugmaschinen GmbH i Erkrath utanför Düsseldorf.

Här berättar han  dotterbolagets korta historia.

“Mekens” dotterbolag i Tyskland, LIDKÖPING Werkzeugmaschinen, GmbH, Erkrath

Kort historik

Under årens lopp har förtaget representerats i Tyskland av kompetenta maskinagenturer och även av eget dotterbolag fram till 1970-talet då representationen övertogs av SKF-Stahl-Maschinen und Werkzeuge.

I början av 1980 beslöts i LMV:s styrelse att be AB SKF om tillstånd, att på nytt starta eget dotterbolag då Tyskland genom tiderna varit företagets största marknad.

Detta tillstånd gavs under våren 1980. Från SKF-Stahl övertogs då LMV-verksamheten.

Dotterbolaget startade den 1 oktober 1980. Till Geschäftsführer, det vill säga VD, utnämndes Lars Fredin. Lokaler hyrdes i ett nerlagt skrädderi på Hauptstasse 11 i Erkrath, öster om Düsseldorf. Hyresvärd var en fransk vinhandlare. Aktiekapitalet var 0,5 miljoner DM (då var det värt cirka 1,2 m. SEK)

Från SKF-Stahl övertogs verksamheten med ”hull och hår”, det vill säga med inneliggande order, utestående fordringar, ej åtgärdade reklama­tioner, varulager och viss teknisk utrustning.

Dotterbolagets uppgift var att marknadsföra endast LMV-maskiner, det vill säga centerless- och finborrmaskiner, och reservdelar i dåvarande Väst-Tyskland. Dock skulle detta ej omfatta SKF-maskiner och SKF-företag, något som ledde till stor förvåning hos SKF-Schweinfurt.

Sålunda var dotterbolagets uppgift klart definierad men informationen inom moderbolaget om detta var begränsad och oklar, vilket ledde till att onödiga missförstånd och komplikationer med kunder och personal uppstod.

SKF-Stahl hade vid överlåtandet även agentur för ett antal andra maskin­tillverkare. Härtill behövdes personal och även fristående handelsagenter med vilka man hade skrivit kontrakt om exklusiv försäljningsrätt och provision på ett visst geografiskt område. I dess kontrakt var även LMV-maskinerna inkluderade. Detta hade till följd att man snabbt måste säga upp dessa avtal med tvister och kostnader. Den enda handelsagent vi gärna ville behålla var Eduard Horz, Lauf/Pegnits (nära Nürnberg), en i vår teknik kunnig person som hade samarbetat med LMV sedan 1952. Dess­u­tom behölls Robert Zech, som hade bindande avtal med moderbolaget. Detta samarbete upphörde några år senare.

Vid starten övertogs från SKF-Stahl följande personer:

Fru H. Da Forno Bokföring

Fru König, Korrespondens

Fru Mergenthaler (Konnes)

Herr Jurk, Försäljningsingenjör

Herr W. Engel, Servicechef

Herr T. Schöngens, Försäljningsingenjör

Herr H. Müller, Försäljningsingenjör

Herr R. Storzum, Servicetekniker

Herr Pieper, Servicetekniker

Herr G. Leger, Servicetekniker

Efter hand måste personalen reduceras. Detta skedde genom att några fick nya anställningar och R. Storzum gick i pension.

Företagets styrelse bestod av:

Olle Hedberg, Ordförande

Börje Peterson, Marknadsfrågor

Lars Sellermark, Ekonomi

Torbjörn Erlandsson, Ekonomi

Som juridisk rådgivare deltog även ibland Christer Wiesenius från SKF Koncernstab.

Från och med 1985 övertog Vello Klaassen ordförandeposten.

Starten var mycket intensiv då man under SKF-Stahls tid i ivern att skaffa order lämnat kunderna överdrivna löften om produktionskapacitet och noggrannhet. Till en del kunde detta åtgärdas, men en hel del fick vi ”böta oss ur”. Dessa åtgärder tärde på såväl kapital som anseende. Så småningom var dock företaget på fötter igen och vinst kunde noteras trots att inköpsvillkoren var sämre än de LMV:s europeiska agenter hade. Under denna goda period fick vi ordentligt genombrott för kamaxelslipning vid såväl BMW som Daimler Benz (Mercedes).

Under 1987 fick vi av styrelsen direktiv att anskaffa större och mer repre­sen­tativa lokaler. Avsikten var att utöka verksamheten med service­verkstad och att stationera viss personal som behövde tät kontakt med SKF-Schweinfurt.

En större byggnad i närheten hyrdes till en kostnad som var fyra gånger så hög än den gamla. Detta tärde starkt på ekonomin.

Den 1 augusti 1990 gick Lars Fredin i avtalspension och efterträddes av Rolf Eriksson, därefter Jan Björk.

Under Jerry Karlssons första tid som VD för moderbolaget beslöts att likvidera dotterbolaget. Samtidigt avskedades personalen, all utrustning såldes till vrakpris och alla arkiv slängdes bort. En anmärkningsvärd åtgärd på en gammal etablerad marknad. Reaktionen från kunder var stark och undrande.