John Hedin

Till mekens 75-års jubileum ombads John Hedin att skriva ner sina minnen från sin tid på Lidköpings mekaniska verkstad. Här återges denna berättelse.

Minnen från tidsperioden 1897-1917.

”Efter därom framställd anmodan får undertecknad härmed lämna en del uppgifter rörande verkstadens förhållanden under den tidsperiod, då undertecknad och min broder Oscar varit där anställda.

Då verkstaden våren 1897 önskade anställa en ingenjör såsom ritkontorschef och teknisk ledare, tillfrågades först en ingenjör i Stockholm, om han ville åtaga sig denna befattning eller eljest kunde anvisa lämplig person. Då ingenjören ifråga emellertid ej ansåg sig hava önskvärd praktik, föreslog han i stället mig, som han väl kände sedan teknistiden och som då sedan år 1891 hade anställning vid den mycket ansedda verkstaden i Köping.

Jag ställde mig till en början mycket betänksam mot en förflyttning från mitt hemlandskap Västmanland, där jag trivdes så väl och hade många goda vänner. I Köping fanns därtill en skjutbana belägen nära intill verkstaden och en livaktig skytteförening, något som jag satte särskilt stort värde på. Sedan jag förskaffat mig kännedom om att även i Lidköping fanns en skjutbana nära verkstaden, blev detta förhållande utslagsgivande. Platsen antogs efter kort skriftväxling utan närmare förhandlingar.

Vid ankomsten till Lidköping uppkom emellertid ganska stora betänkligheter. Verkstaden var i förhållande till Köpingsverkstaden ganska omodern med delvis mycket gamla maskiner. Härtill kom att den ekonomiska ställningen var mycket svag. Det påstods t.o.m., att vissa aktieägare varit beredda att mot befrielse från sin borgen å verkstadslån överlåta sina verkstadsaktier utan all ersättning. I övrigt talades allmänt om att industrier i Lidköping vanligen gingo dåligt, varvid som exempel förutom verkstaden nämndes Tändsticksfabriken.

En första granskning av verkstadens försäljningskatalog och tillverkningar utvisade, att dessa voro så omfattande, att det hela närmast kunde jämföras med en diversehandel – ångmaskiner, ångbåtar, lokomotiv, ett par typer småsvarvar, vändskivor, spårväxlar, ostpressar, ångpannor, plåtslageriarbeten, en mångfald gjutgodsartiklar m.m. Då jag framhöll, att tillverkningsprogrammet var alltför omfattande och därför ej kunde vara lönande, svarades, att det i alla fall var svårt att få tillräckliga beställningar. Tillämpade kalkyler rörande tillverkningskostnader voro även mycket missvisande.

Det svåraste problemet blev såsom en följd härav ständig kapitalbrist, varigenom önskvärda förbättringar, maskinanskaffningar etc., ej kunde genomföras. Det förekom ofta, att bolagets chef, A.F. Rohdin, använde en betydande del av sin tid med att söka frampressa förtidsbetalning för leveranser, detta även i sådana fall då befogade anmärkningar kunde framställas av köparen. Härigenom skadades verkstadens anseende i ganska hög grad. Det hände mången gång, att eljest möjliga försäljningar misslyckades på grund av verkstadens mindre goda anseende.

Enär verkstadens dåvarande aktieägare efter upprepade förhandlingar härom ej ville eller kunde anskaffa erforderligt kapital, blev min anställning bekymmersam och understundom icke så behaglig. Tid för grundligt genomtänkande av dessa problem samt framtidsutsikterna för verkstaden och min anställning där erhölls först genom en verklig slump – en besvärlig influensa, som tvingade till ett par dagars sänglig-gande. Resultatet blev ett ultimatum. Bolaget skulle ombildas genom att Rohdinska familjebolaget försålde aktiemajoriteten. Om så ej skedde skulle jag genast uppsäga min anställning. Då vederbörande uppenbarligen voro angelägna om att få behålla mig vid verkstaden, beslöts att aktiemajoriteten skulle överlåtas, varom fördes omfattande förhandlingar.

Sedan familjeintressenter helt misslyckats vid försök till direkt aktieförsäljning, uppdrogs detta åt mig, som på mycket kort tid lyckades omplacera hela den avsedda aktieposten. Härvid var Hedinfamiljen nog djärv att förvärva aktier för praktiskt taget hela sin förmögenhet och därutöver ytterligare aktieposter genom upptagande av avsevärda lån. Efter nämnda omplacering av aktiemajoriteten och sedan ny styrelse tillkommit och jag utsetts till verkställande direktör, uppkommo lugnare förhållanden och bättre förutsättningar för verkstadens utveckling.

Härtill bidrog i väsentlig mån den värdefulla medverkan, som erhölls genom anställning av min broder Oscar. Han anlitades till en början som konstruktör och tekniskt sakkunnig under åren 1904-1911. För erhållande av ökad kännedom om moderna verkstäder och särskilt verktygsmaskiner bereddes han under denna tid tillfälle till studiebesök i Amerika m.fl. länder. Då undertecknad, som år 1906 utsetts till chef för det då nybildade Kraftaktiebolaget Gullspång-Munkfors, fann denna befattning alltmer arbetskrävande, övertogs posten som verkställande direktör vid verkstaden år 1911 av min broder, som därefter behöll denna anställning till år 1917, då Nordiska Kullagerfabriken blivit ägare av verkstaden. Han föredrog då, kanske närmast med hänsyn till sitt beroende av Kullagerfabriken, att lämna nämnda befattning och upptaga tillverkning av hissar m.m. för lantbrukets behov vid egen nyanlagd verkstad. Såsom en egendomlig omständighet kan i detta sammanhang omnämnas, att verkstadens utökning, varmed följde större kraftbehov, gav uppslag till sökande efter elkraft och bildandet av Gullspångs-bolaget. Sedan även detta bolags verksamhet och kapitalbehov blivit större än som förutsetts, behövde undertecknad härför lösgöra kapital, vilket i sin tur gav anledning till försäljning av verkstadsaktierna till nyss nämnda kullagerfabrik.

Då jag tillträdde min befattning, voro verkstadens tillverkningar, såsom redan omnämnts, alltför omfattande och kunde därför knappast bliva vinstgivande. Tillverkning styckvis ställer sig nämligen förhållandevis dyrbar och medför ej heller samma erfarenhet i fråga om konstruktioner och utförande som vid tillverkning i större skala. En omläggning av tillverkningen var därför nödvändig. Då min verkstadspraktik främst gällde verktygsmaskiner och då ökat behov av dylika maskiner kunde förväntas i samband med näringslivets och industriens utveckling, påbörjades omedelbart en övergång till nämnda tillverkning. Utförande av härför erforderliga ritningar och modeller måste givetvis taga lång tid, varför tillverkningen endast relativt sakta kunde omläggas i avsedd riktning. En del äldre tillverkningar måste därför bibehållas ganska länge. Å verkstadens brevpapper för år 1905 framhålles t.ex. att förutom verktygsmaskiner även såsom specialitet tillverkades spårväxlar, vändskivor, ångpannor m.m.

Om en verkstad upptager av andra verkstäder sedan länge i större skala utförda och välkända tillverkningar, ställa sig köpare ofta betänksamma beträffande beställningar hos en nybörjare. Med hänsyn härtill och på grund av verkstadens mindre goda anseende möttes försäljningen av verktygsmaskiner till en början av betydande svårigheter, något som jag flerfaldiga gånger fick erfara vid mina ’provryttarresor’.

För att i sin mån söka visa verkstadens kompetens i fråga om konstruktioner och utförande åtog sig verkstaden därför till en början ganska djärvt leveranser av olika slags specialmaskiner. Såsom exempel på dylika leveranser må här nämnas följande.

Jungnerbolaget hade vid sin tillkomst mycket stora svårigheter att erhålla lämpliga specialmaskiner för sin tillverkning av ackumulatorer. Denna fråga löstes slutligen genom en av mig utförd nykonstruktion, vilken ansågs ha sådan betydelse, att löfte lämnades om särskild personlig ersättning. Att nämnda vid verkstaden tillverkade maskiner blevo av allra största betydelse för Jungnerbolagets framgång, framhölls upprepade gånger av uppfinnaren Valdemar Jungner, vilket framgår av följande utdrag av skrivelser från Jungner:

132/2 1905 till Verkstaden:

’Frågan om bildandet av det nya bolaget är i integrerande grad beroende av leveransen av Edra maskiner.’

2/4 1905 till Hedin:

’Din uppfinning är charmant och såsom man brukar säga ’lika enkel som sinnrik’, och det är min tro, att Du därigenom löst det svåraste problemet för min ackumulators vidare utveckling.’

Det först bildade Jungnerbolaget måste emellertid gå i likvidation, och tidigare löften om särskild ersättning till mig för i samförstånd med Jungner patenterad uppfinning blevo, trots påminnelser härom, ej beaktade av det nya bolaget.

För Bofors kanonverkstäder tillverkades även flera specialmaskiner, t.ex. för tillverkning av Silfversparres slutstycke till kanoner, kapning av kasserade kanonrör m.m.

Såsom ganska svårbemästrade konstruktioner kan även omnämnas en till elektrokemiska fabriken i Gullspång levererad specialmaskin för söndertuggning av sammantrasslad smidessvarvspån.

Tillverkning förekom även av hydrauliska pressar av olika typer, stora cylinderslipmaskiner samt hyvel- och sågmaskiner för kalksten.

En gång utfördes även med lyckat resultat en mycket billig turbinregulator, vilket åstadkoms genom mindre ändring av en ångmaskinsregulator. Bland leveranser i övrigt av mera ovanligt slag må omnämnas, att gasklockan i Lidköping konstruerades och utfördes vid verkstaden, liksom broar för Västgötabanan.

För att erhålla närmare kännedom om av ’Mått-Johansson’ påbörjad tillverkning av måttsatser – vilkas användning kunde vara särskilt värdefull vid noggrann tillverkning av maskindelar – besökte jag hans lilla verkstad i Eskilstuna på ett mycket tidigt stadium. Verkstaden i Lidköping blev därefter en av de första i landet, som började använda dessa måttsatser. Mått-Johansson fick härvid i gengäld lära sig, huru kalibertolkar till mausergevär kunde utföras på ett mycket enklare sätt än som praktiserades vid Gevärsfaktoriet, där Johansson haft en på sitt område ledande ställning. Kalibertolkar enligt lidköpingsmodellen hava därefter alltjämt utförts – alltså under ett 50-tal år – först av Johansson och därefter av det bolag, som bildades för att fullfölja Mått-Johanssons pioniärarbete inom måttekniken.

Erfarenheter från industriföretag visa ofta kraftiga växlingar mellan med- och motgång, vilket särskilt brukar förekomma i yngre år: ’Ungdom och visdom’ etc. Lidköpings verkstad har ingalunda undgått dessa barnsjukdomar.

Verkstadens utveckling under 20-årsperioden 1897-1917 framgår i sin mån av följande siffror:

Vid jämförelse av tillverkningsvärden bör dock beaktas, att 1917 års värden blevo betydligt uppdrivna i anledning av då pågående världskrig.

Under här berörda tider kunde endast mycket låga tillverknings-värden per arbetare uppnås, vilket givetvis måste medföra motsvarande låga löner. Senare tiders avsevärda löneförbätt-ringar hava främst blivit möjliga genom vetenskaplig forskning, värdefulla uppfinningar, betydelsefulla förbättringar av material samt anskaffande av mera effektiva, ofta automatiskt arbetande maskiner m.m., vilket allt i hög grad bidragit till ökade produk-tionsvärden. Här antydda ytterst värdefulla framsteg måste till väsentlig del tillskrivas att förhållandevis ringa antal särskilt begåvade, energiska och initiativkraftiga personer, som utan hänsyn till risker och svårigheter, ofta nog efter åratals möda, lyckades få igång nya värdefulla tillverkningar, utnyttja betydelsefulla uppfinningar etc. En verklig grundförutsättning utöver sådan personlig medverkan har därtill varit, att tillräckliga insatser av sparat och riskvilligt kapital kunnat erhållas – ett förhållande, som ofta nog alltför litet beaktas.

Förhållandet till bolagets tjänstemän och arbetare var under hela den tid jag och min broder voro verkställande direktörer det allra bästa. Detta framhölls särskilt, då dessa befattningar frånträddes, varvid bland annat överlämnades vackra och värdefulla minnesalbum.

Undertecknad, vars tankar ofta återgå till den gamla lidköpingstiden, har under de senaste åren brukat samla det s.k. ’gamla gardet’ – ett 20-tal personer, som voro anställda, då jag lämnade verkstaden – till en liten festlighet, där den allmänna glädjen brukar stå högt i tak.

Jag vill sluta denna lilla minnesanteckning med att tillönska Lidköpings Mekaniska Verkstad en i allo lyckosam framtid till glädje såväl för verkstadens ägare och där anställda liksom för hela den förnämliga industristaden Lidköping.

Mariestad i juli 1950.

John Hedin.”