­­Föredrag och föreläsningar

Ingenjör Edvard Erikssons anförande angående revolversvarvning

Föredraget hölls i maj 1964 på okänd plats och nedtecknades senare från en dikteringsmaskin. Då vissa ord varit svåra att uppfatta har de ersatts med markeringen (ohörbart).

”(ohörbart) det vore helt naturligt med hänsyn till att de allra första utav våra mekaniska anordningar och maskiner och apparater grundats eller är förknippade med någon rotation i någon form. Eftersom en rund kropp, en axel eller en tapp eller ett hjul eller dylikt är kolossalt svår att framställa för hand, det vill säga genom smidning eller filning eller på annat sätt, är det ju helt naturligt att man ganska tidigt började försöka att få någon maskin att framställa runda kroppar med.

(ohörbart) träsvarv, och nu var det ju också helt naturligt, att man nu började vilja göra runda delar utav järn, att man först byggde en maskin som i stort sett liknade träsvarven, det vill säga ett arbetsstycke helst mellan 2 centrum, så att det hölls stadigt och vreds utav det ena, under tiden man bearbetade arbetsstycket med stål utefter längden. Det gick ju bra när det gällde trä att hålla stålet eller skärstålet för hand utefter en försättare, men när det gällde (ohörbart) och hårdare att skära i så räckte det inte till att hålla stålet med handen utan man fick bygga upp en slags hållare för det som kunde (ohörbart) till resultat den vanliga järnsvarven, som säkerligen är åtskilliga hundra år gammal.

Den utvecklades naturligtvis och blev mer och mera (ohörbart). Man kunde ändra hastigheter på den och man kunde ändra matning på skärstålet och man kunde sätta fast arbetsstycken på flera olika sätt i den och upp till mitten utav adertonhundratalet hade den svarven utvecklats så, att den ganska väl motsvarade de krav, som man kunde ställa på den.

Upp till den tidpunkten, det vill säga till för cirka 100 år sedan, existerade ju heller inte någon egentlig fabrikation så som vi nu ser det ordet och den typen svarv, den så kallade supportsvarven, tjänstgjorde i stort sett och motsvarade kraven väl.

Det var ju också så på den tiden att man beställde en maskin utav bysme­den, så att den skulle kunna göra vissa saker och den byggdes därefter. Några ritningar gjordes aldrig, det behövdes inte. Delarna gjordes så att de passade varandra och så att resultaten blev det man ville. Det gjordes heller inte maskiner i mer än ett exemplar och om det någon gång skedde, gjordes varje maskin för sig färdig och delarna passade i den maskinen, men inte i någon annan maskin.

Omkring mitten av adertonhundratalet började emellertid de första tecknen skönjas till den industriella utveckling, som har pågått i allt mera stegrat tempo och som Ni vet fortsätter i ytterligare stegrat tempo än idag. Denna industriella utveckling hade bland annat som resultat, att det blev nödvändigt då och då och allt mera nödvändigt att bygga diverse maskiner i mera än ett exemplar.

Man fann då ganska snart att det utav flera skäl vore ganska praktiskt om man kunde göra delarna till samma slags maskiner utbytbara, bland annat därför att man då kunde göra samtliga delar utav ett (ohörbart) på en gång och så behövde man ju inte hålla så noga reda på precis till vilken maskin de hörde, därför de passade då in i vilken om helst (ohörbart). (ohörbart) och dessutom kunde man naturligtvis göra en ny del, om det gick en sönder och skicka till den som hade maskinen och han kunde då sätta in den själv. I och med att man var inne på den tanken att göra delarna utbytbara så var man inne på serietillverkning och utan serietillverkning vore hela den tekniska standard om vi har idag helt enkelt inte möjlig.

För svarvarnas del förde detta med sig att man ganska snart kom under­fund med att dom hittills använda svarvarna var tidsödande och besvärliga och handskas med när det gällde att göra ett stort antal detaljer precis likadana. Någon gång under 1850-talet konstruerades så en ny typ utav svarv, som kanske mer än någon annan bearbetningsmaskin har bidragit till att göra massfabrikation utav metalldetaljer möjliga. Denna svarvtyp hade i stället för den vanliga supporten med ett stål, som måste ställas in för varje mått och ofta bytas ut mellan de olika tempona, så som svarvning och yttersvarvning, innersvarvning, borrning etc. ett vridbart verktygshuvud som satt på ett verktygshuvud, och i detta verktygshuvud fanns flera hål för verktyg och de ställdes in från början på olika diametrar och för olika uppsvarvningslängder och genom att huvudet vreds ett steg i taget mellan de olika bearbetningstempona kom arbetsstycket att bearbetas tempo efter tempo tills det var färdigt och nästa arbetsstycke bearbetades precis på samma sätt och delarna blev härigenom exakt lika utan att man behövde mäta varenda litet arbetstempo, som gjordes på detaljerna. Det blev på det viset mycket lättare att tillverka ett antal detaljer, fyrtio, femtio eller hundra stycken likadana och det gick fortare än det skulle ha gått med den vanliga svarven.

Denna nya typ av svarv kom att benämnas revolversvarv, inte därför att den har något som helst sammanhang med revolvertillverkning eller vapentillverkning, utan därför att huvudet vreds runt. Det vill säga revolv på engelska. Man skulle alltså kunna kalla en revolversvarv för vridarsvarv eller vändarsvarv eller någonting sådant lika väl. Man kan förresten nämna att skjutvapnet revolver har också fått sitt namn utav att magasinet i vapnet, det vill säga det som håller alla patronerna, vrider sig. It revolvs. Det är alltså en vridarpistol.

Den här nya svarvtypen, revolversvarven, kom att bli kolossalt efterfrågad och populär bland annat under det Nordamerikanska inbördeskriget någon gång på 1860-talet och då användes den mest för vapenfabrikation. Det är rätt betecknande förresten att såväl revolversvarven som andra bearbet­ningsmaskiner eller verktygsmaskiner har fått stora impulser till utveckling just i samband med krig eller krigsutrustningar. Det är väl rätt så lättförklarligt, när man betänker, att det är just då, som en oerhörd massproduktion krävs utav industrin.

Från början var naturligtvis revolversvarvarna synnerliga enkla jämfört med hur de ser ut idag och deras användningsmöjligheter var naturligtvis också mycket begränsade, men de motsvarade dock ganska väl den tidens krav. I och med den starka industriella expansion som pågick under sista delen av 1800-talet och som vi nyss nämnde fortfarande pågår, nu i ändå mer stegrat tempo, har revolversvarven naturligtvis i likhet med alla andra typer av verktygsmaskiner utvecklats och fullkomnats i oerhörd grad. Den utvecklingen är fortfarande igång och den har ofta gått ryckvis kanske oftast i samband med krig eller dylikt som jag nyss nämnde.

Det finns emellertid en hel del andra saker, som också har påverkat deras utveckling. Det har ju undan för undan framställts bättre konstruktions­stål, det vill säga bearbetat material och det har undan för undan fram­ställts bättre och bättre bearbetningsmaterial, det vill säga verktyg och detta har i tur och ordning fört med sig att de revolversvarvarna som fanns visade sig vara för svaga och måste konstrueras om med hänsyn till de nya stålen. Så fick till exempel en revolver eller revolversvarvarna, eller verktygs­maskinerna i allmänhet förresten, en ordentlig uppryckning när kolstålet och hårdmetallerna kom till och de får väl så småningom, håller väl på att få kanske redan, en ytterligare knuff och en väckare när de keramiska verktygen kommer till användning. Det där har ju påverkat så väl förbrukad effekt hos verktygsmaskinerna som deras byggnad och konstruktion i övrigt.

Man bör väl se på utvecklingen under de här sista fyrtio, femtio åren med. Omkring 1914 någon gång var det ganska vanligt att en revolversvarv med 1½” kapaciteter, det vill säga som kunde släppa igenom en stång på fyrtio mm ungefär, hade ett varvtal utav cirka 400 varv/min och beräknas ta omkring 2 á 3 hästkrafter. Tio år senare, 1925 någon gång, var varvtalen uppe i omkring 750 på den svarven och motoreffekten kanske 4, 5 hästar. Idag har en sådan svarv varvtal som ligger uppe i 2500 och motor går väl på 10 och 12 och 15 hästar och det nästa steget uppåt blir väl antagligen tre fyra tusen varv och kanske 20 hästars motorer.

Under de år, som har gått sen revolversvarvarna blev till, har det naturligtvis konstruerats många typer utav revolversvarvar och de flesta utav dem har väl haft någon fördel utav ett eller annat slag. Många av dem har ju så att säga sjunkit undan i glömska. De visade sig inte vara universellt användbara, men några typer har överlevt och finns kvar än idag i en eller annan variation utav sin ursprungliga form. Utav de svarvar som idag finns så kan man skilja på två huvudtyper. De skiljer i första hand genom placeringen utav revolverhuvudet, det vill säga man skiljer då mellan svarvar med horisontalt revolverhuvud och samma med vertikalt. Med horisontalt revolverhuvud menar man då en svarv, där huvudet ligger på flatsidan, alltså med vertikal axel, och med vertikalt huvud menar man sådana där huvudet står på kant och den axel, som huvudet vrider sig omkring, är horisontal. Utav båda dessa huvudtyper finns sedan en del varianter.

De horisontala typerna har revolverhuvudet monterat på en längsgående slid och för all längsbearbetning och för plansvarvning och för avstick­nings­rörelse har de flesta av dem åtminstone en separat tvärgående slid, som ligger mellan revolversliden och spindeldockan. Revolverhuvudet är i regel inte rörligt i tvärled. Det finns emellertid en variant utav dem, som har revolverhuvudet även rörligt i tvärled och den användes mycket för armaturbearbetning, alltså i armaturfabriker, som gör kranar och sådant där.

Den vertikala revolversvarven har likadeles huvudet monterat i en längs­gående slid, men för avsticknings- och plansvarvningsändamål är huvudet vridbart kring sin axel under svarvningen. Den typen härstammar egentligen från Tyskland och används fortfarande rätt mycket i Tyskland och i Centraleuropa. En variant av den svarven har huvudet rörligt även i tvärled och i det utförandet användes den här rätt mycket för ett tiotal år sedan och speciellt då kanske inom armaturtillverkning, tillverkning av kranar och rördelar och sådant.

Här i Sverige har de här vertikala revolversvarvarna, vertikal­revolver­svar­varna, på de senaste åren förlorat mycket i popularitet och numera kan man nog säga att de har ersatts så gott som helt och hållet utav horison­tal­revolvrar. Vi i Lidköpings Mekaniska Verkstad tillverkade t.ex. för (ohörbart) inte mindre än tre olika storlekar utav vertikalrevolversvarvar och sålde under åren ett betydande antal av dem såväl inom Sverige som till olika centraleuropiska länder. Numera har (ohörbart) minskade efterfrågan helt och hållet lagt ner tillverkningen av vertikalrevolversvarvar och tillverkar uteslutande horisontalrevolver.

Det skulle föra allt för långt att gå in i detalj (ohörbart) produktions­ekono­misk jämförelse mellan horisontalrevolvrar och vertikalrevolvrar. Jag kan ju endast i korthet nämna att man brukar säga att en vertikalrevolver behöver kortare omställningstid för ett visst arbete och för den skull är den lämpad mycket bra för små serier. I gengäld är den emellertid långsam­mare att köra och produktionstiden per detalj blir längre och man har funnit att redan vid ganska små serier tjänar man på att använda horisontalrevolvrar. De tarvar visserligen lite längre inställningstid, men i gengäld är de betydligt snabbare att köra och eftersom det är tid/detalj man är ute efter väljer man naturligtvis den maskin, som under flertalet förhållanden ger de kortaste bearbetningstiderna och när man har funnit att det är horisontalrevolvrar och vid nyanskaffning har man då gått mera och mera in för att skaffa horisontalrevolvrar.

I fråga om större maskiner, 50 mm maskiner, alltså för 50 mm stångbear­bet­ning och där utöver, torde vertikalrevolvrar inte kunna mäta sig med horisontalmaskiner ens vid små serier. Den ojämnförligt största delen utav Sveriges revolversvarvsbestånd idag utgöres också utav horisontalrevolv­rar och jag anser därför att det är berättigat att begränsa mer för att tala om dem i fortsättningen, alltså om horisontalrevolvrarna.

Horisontalrevolver kan också i viss mån delas upp i två olika typer, det vill säga chuckmaskiner och stångmaskiner, trots att båda typerna kan sägas i viss mån inkräkta på varandras område, det vill säga man kan givetvis göra chuckarbeten i en stångmaskin och stångarbeten i en chuckmaskin. Det är i alla fall så att maskinen är byggd med tanke på endera av dessa arbetstyper. Fodringarna på de olika typerna är nämligen i flera avseenden olika. En chuckmaskin exempelvis behöver ha stort sving, det vill säga man skall kunna svarva detaljer med stor diameter. Den behöver ha stort antal spindelhastigheter därför att man bearbetar ibland på stor diameter ibland på liten diameter och man måste därför kunna växla snabbt mellan största och lägsta varvtalet. De behöver därför allesammans vara tillgängliga under gång.

Däremot behöver en chuckmaskin i regel inte ha någon anordning för att spänna fast och mata fram stångmaterial. De gångerna man kör stång­material i den så finner man sig i att det tar lite mera tid, för maskinen är ju inte avsedd för sådana arbeten egentligen. En stångrevolver däremot behöver högre spindelhastigheter, det är ju naturligt; de diametrar man arbetar på är mindre. Alltså för att få rätt skärhastighet måste man köra spindel fortare. På grund utav att det inte rör sig om så stora skillnader i diameter för bearbetningen kan man nöja sig med ett relativt litet antal hastigheter, men fodrar då i gengäld att de skall vara snabbt tillgängliga.

Man behöver inte ha så stor svarvutrymme; man bearbetar ju på mindre diametrar och man behöver dessutom ha en snabb anordning för att spänna fast och mata fram stångmaterial. Kör man någon gång chuck­arbeten i en stångrevolver får man finna sig i att det är kanske lite trångt om utrymme omkring chucken och att man inte har så många spindelhastigheter tillgängliga.

Man kan också uppdela horisontalrevolversvarvarna i fråga om hur revolverhuvudet är arrangerat. Han kan tala om sadeltyper och ramtyper, det vill säga som det också heter kapstantyper. En sadelrevolver har huvudet monterat på en slid som rör sig utefter prisman. Dessutom har den naturligtvis en tvärslid. En ramrevolver eller en kapstanrevolver har huvudet placerat på en slid också. Den sliden rör sig emellertid inte direkt på prisman utan i en underslid som står på prisman och är flyttbar längs efter prisman och som låses fast i ett bestämt läge, när man sätter upp svarven för bearbetning av ett visst arbetsstycke.

Sadelrevolvrar, alltså den första typ jag nämnde, är lämpliga för chuckar­beten; dels har revolversliden längre slag och kan föras undan utefter prisman, så att man får bättre utrymme kring chucken, när man skall spänna upp ett nytt arbetsstycke, dels har sadelrevolvrarna också ett visst konstant överhäng mellan bärpunkten på prisman och skärstålet, som sitter i verktygshållaren och det gör att de blir stadigare för tung bearbet­ning. Det är i gengäld något tyngre att arbeta med sadelrevolvrarna eftersom hela detta stora slidverk måste skjutas fram och tillbaka vid bearbetning.

Ramrevolvern eller kapstanrevolvern, där sliden stå i en underslid, har kortare arbetsslag. Eftersom under bearbetningens gång revolversliden rör sig framåt så skjuter den ut över bärpunkten och överhänget, alltså avståndet mellan bärpunkten och skärstålet, det växer alltefter som bearbetningen fortgår. Detta gör att de blir vekare. Däremot är ju den typen slid lättare och kvickare att handskas med och därför är de mindre svarvarna i regel på den typen. De är snabba och köra.

När man har stark belastning kan man dessutom ha en stödbom, det vill säga en stång, som sitter fast på spindeldockan, som på verktyget utformas till en hylsa som glider utefter den, så att det samtidigt stöder på den stången när överhänget på sliden växer. Dessutom används ofta i fråga om revolvrar utav kapstan eller ramtyp verktygshållare med stödrullar så att skärkrafterna tas upp inom verktyget själv. Det blir inget påhäng på sliden på det viset. För stångbearbetning används i regel svarvar utav kapstantyp eller ramtyp.

Av de revolversvarvar, som Lidköpings Mekaniska Verkstad för närvarande bygger, är den största, typ SR-400, som vi kallar dom, en sadelrevolver och i första hand avsedd för chuckarbeten under det att typerna CR-2, CR-1, EBM är rammaskiner eller kapstansvarvar. Den svarv Ni nu har fått hit är alltså en kapstansvarv, alltså en ramtyp, väsentligen en stångmaskin men med spindel gjord så att den även kan användas att fästa en chuck på. Maskinen kan alltså användas för chuckbearbetning eller (ohörbart).

Om jag så skulle övergå att tala något om revolversvarvning. Som vi har hört i det föregående skiljer sig ju en revolversvarv väsentligen från en supportsvarv och det är ju då också helt naturligt, att sättet att arbeta i en revolversvarv är annorlunda från sättet att arbeta i en supportsvarv. Det är också naturligt att en man som är lärd att arbeta i en supportsvarv inte utan vidare kan gå över till en revolversvarv och bli lika duktig där utan det fordras att han är utbildad och intränad på vardera av dom typerna av maskiner. Arbetssättet är ju olika i dem.

En man, som är van att köra en supportsvarv, är gärna benägen att arbeta på ungefär samma sätt även i en revolversvarv, det vill säga med ett stål i taget, och en man som är tränad i en revolversvarv tycker oftast att han har inte någonting att komma med i en supportsvarv. Han får stå och mäta för mycket och det går för långsamt. En revolversvarv är ju också försedd med två av varandra oberoende slider och det är ju önskvärt om de sliderna, i den mån det går, kan köras samtidigt, det vill säga att man kan köra med tvärsliden under det att revolversliden arbetar. Det betyder ju att man får en del arbete undangjort gratis så att säga. Det är alltså nödvändigt, om man skall bli specialist på endera av de svarvtyperna, att man tränar sig speciellt för den svarv man skall stå i. Man blir alltså en revolversvarvare eller man blir en supportsvarvare och båda delarna är yrken, som kräver fullt ut lika mycket av sin man, var och en på sitt sätt.

En supportsvarv, där man utför ett tempo i taget, där är betjäningen av själva maskinen ganska enkel, det vill säga att växla spindelhastigheter och matningshastigheter, inte så komplicerat. Det sker rätt ofta under arbetet gång, men man har rätt mycket tid till det därför att skärtiderna är ofta långa och är en stor del utav den så kallade golv till golvtiden, den totala bearbetningstiden för ett arbetsstycke. Man kan kanske säga att arbetet i en supportsvarv därför är i allmänhet rätt lugnt. I en revolversvarv däremot, speciellt i en mindre stångmaskin, som den Ni har här nu, är stycktiderna oftast korta.

Det finns som Ni har sett ett ganska stort antal spakar på maskinen. Det finns spakar för spindelhastigheterna, det finns spak eller handtag för att vända motorns drivriktning, gängning och sånt, det finns handkors på revolversliden, som skall vändas i 6 olika lägen under körningen, det finns spak för tvärmatningssliden, som skall skötas om för varje arbetsstycke. De där rörelserna skall göras i en viss förutbestämd ordning och oftast är det flera rörelser för varje tempo och de skall göras så att man om möjligt använder två slider på en gång, som jag sa, och sticktiderna är ju korta kom vi överens om så att de måste upprepas i samma följd ofta och det gör, att arbetet i en revolversvarv är ofta långt ifrån lugnt.

Utav en revolversvarvare fordras det också ett mycket gott rörelseminne, det vill säga han skall snabbt lära in ett ganska komplicerat rörelsesche­ma och repetera det gång efter gång i samma ordning och utan att tveka under det att han samtidigt måste hålla ögonen på stålet och se hur spånet förs bort och hur kylvätskan kommer till och när skären är färdiga och (ohörbart). I själva verket är det faktiskt så att det är endast fåtal människor, som har de egenskaper som fordras, för att köra en revolversvarv på ett effektivt sätt och det är därför ont om verkligt goda revolversvarvare. Huruvida man har dessa egenskaper eller ej, det kan man inte säga, förrän man har provat hur det går att stå i en revolversvarv.

Man kan utan vidare säga att om man tar tio pojkar så utav de är det en eller kanske två som är som skapta för att stå i en revolversvarv. Utav de andra kan kanske fyra, fem stycken till bli något så när goda. De andra har inte de egenskaper som fordras i en revolversvarv. Däremot kan man ha egenskaper, som gör att de blir alldeles utomordentliga supportsvarvare eller fräsare eller filare eller borrare eller någonting sånt. Med den höga specialisering som är för närvarande är det ju väldigt viktigt att rätt man kommer på rätt plats, det vill säga att rätt man kommer i rätt maskin, därför att när man kommer i rätt maskin så går arbetet lättare för en. Man tröttar inte ut sig så mycket. Man behöver inte koncentrera sig så mycket, man tjänar bättre pengar och man trivs framför allt mycket, mycket bättre.

Därför är det kolossalt viktigt att man tar reda på om man nu råkar vara en bra revolversvarvare, då bör man ägna sig åt revolversvarvning, är man god supportsvarvare bör man ägna sig åt supportersvarvning osv. osv. Förr var det nog så att en revolversvarvare sågs över axeln utav en, låt oss säga supportsvarvare. Det var på den tiden när revolversvarvarna var enkla maskiner, utpräglade tempomaskiner bara. Han ansågs vara en spak­ryckare, men någon svarvare var han inte alls. Det var då det.

Nu har revolversvarvarna blivit mera komplicerade maskiner än vad supportsvarvarna är och det fordras följaktligen också mera utav en revolversvarvare än vad det gör utav en supportsvarvare, åtminstone då det gäller större maskiner och vad det gäller sådana rent fysiska egenskaper som vi nyss talade om, det vill säga gott rörelseminne och snabbhet i rörelserna och kordinationsförmåga och så vidare. Vi kan åtminstone säga att det fordras helt andra egenskaper. De är naturligtvis i själva verket precis lika goda yrkesmän bägge två, var och en på sitt håll fast de inte längre kan ersätta varann, alltså de kan inte gå till varandras maskiner och fungera lika bra som de gör i sina egna maskiner.

Om vi så skulle titta en liten smula på vad det är för slags arbeten, som man kör i revolversvarvar och hur man avgör om ett arbete skall köras i revolversvarv eller om det skall köras i supportsvarv. Förutsättningen för att man skall kunna avgöra en sådan sak är naturligtvis att man känner till väldigt väl båda typerna av maskiner och man på förhand kan bedöma något så när den tid det tar att göra detaljerna i varje slag av maskiner. Åtminstone är detta viktigt när det gäller mindre serier, alltså gränsfall kan vi säga. När det gäller större serier är det knappast svårt att avgöra det, då det i regel blir revolversvarven, som får arbetet. Det finns även här undantag naturligtvis, men de kanske vi inte ska röra vid i det här fallet.

Säg att vi har bestämt att vi skall göra ett arbete i revolversvarven. Innan jag går vidare skulle jag nog vilja säga några ord om det med. Jag säger nu att vi skall avgöra. I själva verket blir det nog inte så, att Ni här, åtminstone inte i början, blir i stånd, bli satta eller blir avfodrade att avgöra en sådan sak själva, så vida Ni inte hamnar på en mindre verkstad, där sådant är regel. På en större verkstad avgörs det nog på ett helt annat plan, alltså på planeringsavdelningen, i vilken maskintyp det skall gå i. Det finns verkstäder, där det avgörs betydligt mycket mera än så.

Vi skall återvända till det ett ögonblick (ohörbart). (ohörbart)  som sagt säga, att vi har avgjort att ett arbete skall gå i revolversvarven. Sedan kommer då frågan hur det ska göras. Jag menar alltså, att om det är fråga om support­svarvning har man i regel endast 2 begrepp att röra sig med, alltså hastigheter och matningar. Naturligtvis även uppspänningen osv. men den är ju i fråga om chuckarbeten åtminstone likartad (ohörbart) för både supportsvarvar och revolversvarv.

I fråga om revolversvarvning har man åtskilligt flera begrepp (ohörbart). För det första har man ju seriestorleken. Den avgör ju hur pass omständig man kan göra verktygsuppsättningen. Det är klart att för en liten serie lönar det sig inte att göra en mycket komplicerad verktygsuppsättning, även om man därigenom skulle kunna få ner tillverkningstiden på varje detalj under körningen. Har man ett stort antal detaljer, serien stor, då lönar det sig ofta att göra en mycket omständig riggning, som tar lång tid, förutsatt att man därigenom kommer ner till den kortast möjliga bearbetningstiden.

Det där är saker, som måste avgöras och man får ju inte glömma där vid lag att det är den totala tiden, alltså uppsättningstiden plus körtiden för serien, som bestämmer priset på detaljen. Därför gäller det att göra precis så stor verktygsuppsättning, som serien ska ha, för att man ska få fram billigast möjliga pris på detaljerna just för den serien. Ska man sen göra en dubbel så stor serie gör man en uppsättning, som är mera komplicerad osv. När man bestämt sig för hur pass omständig uppsättning man ska göra så måste man tänka på tempoföljden, det vill säga i vilken ordning de olika svarvningsmomenten ska utföras (ohörbart).