17. Människorna bakom maskinerna

Ett industriföretag sådant som Lidköpings Mekaniska Verkstad, vilket bestått i tre kvartssekel som det största i en relativt liten stad, har givetvis på sitt sätt dominerat staden, samtidigt som det successivt utbildat en egen hävd och karaktär.

I den yttre stadsbilden har under snart tvenne mansåldrar strömmen av verkstadsarbetare på väg från och till ”Meken” under dagens olika tider satt sin prägel på stadsbilden kring Nya stadens torg och särskilt gatorna norr och väster därom. Det är det återkommande, mycket begränsade anblick, den stadsbesökande främlingen får över verkstadsfolket i Lidköping. Inåt – inom stadssamhället och omkring verkstaden själv – ha traditionen grundats dels på arbetsgemenskap, dels på andra samfällda intressen, som utbildats av människorna bakom maskinerna.

Att LMV i mångt och mycket utvecklats till ”ett rike i sig” av institutionell och mänsklig homogenitet, är i och för sig mycket naturligt, ty verkstads­arbetets speciella art måste nödvändigtvis bidraga till bildandet av en särskild yrkesgrupp. Men denna synpunkt räcker icke till för att förklara LMV:s särprägel. Denna har lika mycket sin grund i att företaget, som en gammal LMV- veteran träffande uttryckte det, är en verklig ”familje­verkstad” – en institution, där söner och sonsöner, brorsöner, kusiner och bryllingar ha bildat en god del av arbetarstammen alltsedan verkstadens tillkomst. Inom statliga verk brukar en sådan rekryteringaprincip anses leda till mannamån och andra icke önskvärda konsekvenser. I ett så högkvalificerat, tekniskt specialfack som verktygs-maskinindustrin åter, torde släktrekrytering ofta vara direkt nyttig, då den av gammalt visat sig kunna avsätta sådana värdefulla arvsfaktorer som yrkesskicklighet, yrkesambition och på hävd grundad solidaritet med företaget. ”Från fäder är det kommet, till söner skall det gå”, gäller även för den svenska metall­industrin av idag, och här kan man tala om en överflyttad tradition från de mekaniska verkstädernas föregångare, bruksrörelsen. Yrkessläkt­rekry­tering till företaget – uppblandad med ständigt inströmmande friskt blod – är typiskt svensk. Den har varit och är alltjämt en ovärderlig tillgång för vårt land.

De äldres upplärande av de yngre i yrkets färdigheter och finesser, delgivandet av erfarenhet och minnen, samlade under en lång tid i verkstaden, sammanhållningen ute i staden mellan verkstadsfolkets familjer och intressegrupper, allt detta har ävenledes bidragit att skapa tradition och samkänsla mellan företaget och dess människor.

Varje LMV-veteran är något av en levande bok om företaget, som förmedlar sitt vetande till omgivningen. En enda finnes i livet, som varit med redan i 1880-talets verkstad, nämligen filaren Gottfrid Hultgren, född 1865 och anställd i LMV år 1888. Från 90-talets verkstad finnas ytterligare fyra kvar. De äro förman Albin Claesson (1895), förman David Westerdahl (1897), borraren Edvin Lidbeck (1898) och filaren Albin Granberg (1899). Av de under 1900-talets första årtionde anställda återstå hela 16 man.

Det första gruppfotot över verkstadens 55 man starka personal hörrör från 1901, fig. 40. I befälsgruppen i förgrunden märkes den åldrige företags­chefen A.F. Rohdin, omgiven av ingenjörerna Hedin och Öhlund samt kamrer Behrens och ritare Adolf Grönlund. Många av de äldre arbetarna bära ännu långa helskägg och skilja sig på intet sätt från de gamla smederna vid järnbruken. Låt oss höra Albin Claesson berätta något om hur just denna verkstadsuppsättning hade det: ”Vi började vår 10-timmars­dag kl. 7 fm och slutade kl. 6 em. Middagsrasten var 12-1. Ännu förekom ingen frukostrast, utan man smygåt sin smörgås bakom maskinerna. En 20 minuters frukostrast infördes först 1914, när ’Frisellarna’ kom. Dessa stockholmare var vana vid frukostrast. På lördagarna arbetade vi till 6 på aftonen. Jul- och midsommarafton arbetade vi till middagen. Från år 1916 fick vi sluta kl. 1 på lördagarna.

Alla gingo in genom kontorsingången, i vars farstu fanns särskild dörr till verkstaden. Denna stängdes dock för dem, som komma för sent till arbetet, så att de måste passera genom själva kontoret. Där satt kamrer Behrens och antecknade dem. År 1900 fick vi nummerbrickor av mässing, som sutto på en tavla innanför verkstadsdörren. De stoppades, vart efter man kom, i en låda. På de kvarhängande brickorna såg Behrens, vilka som ej kommit, och antecknade dem. År 1904 anskaffades stämpelklocka med kort i stället för tavlan. Före 1903 fanns intet tvättrum och inga skåp att hänga kläder i. Därefter inrättades en tvättho med kranar inne i själva verkstaden jämte ett klädskåp för varje man. Åtskilliga brydde sig icke om skåpen, och de flesta tvättade sig icke på verkstaden. Många funnos, som markerade arbetsveckans avslutning på lördagsafton med dess enda men då desto grundligare tvättning.”

År 1895 kunde de skickligaste arbetarna förtjäna upp till 2 kr. per dag. Timpenningen ökades emellertid efterhand, så att dagsinkomsten 17 år senare, eller år 1912, var kr. 3:60. Skiftarbete förekom endast undantagsvis. Övertidsarbete betalades med den ordinarie timpenningen.

Albin Classon, David Westerdahl, Albin Granberg

Fig. 40

Det första ackordssystemet infördes 1905. Det var ett slags premieackord, som gick ut på premieersättning för sparad tid. Beräkningen gjordes efter tabeller och var mycket krånglig. Systemet tillämpades till 1914, då Ingenjör Ekström (”Frisellare”) omorganiserade kontoret och införde stycke-ackords­system.

De flesta arbetarna ”salade” ännu vid sekelskiftet till brännvin, som lärlingarna skickades ut att köpa. Priset var 1 kr :per liter.”E trea” (en tredjedels liter) kostade 33 öre. År 1903 startades en inköpsförening för vissa livsmedel vid verkstaden. Initiativtagarna voro maskinisten Lundström samt transportförmannen Gustav Karlsson. Dessa skötte ekonomien och fördelade de i parti inköpta varorna, som bestodo av mjöl, sirap och socker, m.m. Inköpsföreningen kunde hålla billigare priser än ortshandlarna och ägde bestånd till 1912, då den första kooperativa butiken inrättades i staden.

Den äldsta stammen av verkstadsarbetare från tiden vid och närmast efter lidköpingsverkstadens grundande försvann strax efter sekelskiftet. De mörklångskäggiga smederna och gjutarna av den äldre järnbrukstypen efterträddes av ett yngre släkte av utpräglade verkstadsmänniskor. De tvenne arbetargrupperna, fig. 41 och 42, från år 1906 respektive 1913, bekräfta detta faktum. De representera också en modernare typ av verkstad, nämligen den då nyorganiserade hedinska. Bilderna äro inte minst intressanta, genom att de visa arbetargrupperna klädda både till söcken och helg.

Fig. 41

Fig. 42

När det gällde arbetarnas bostadsfråga, hade verkstadsledningen redan vid företagets grundande 1875 insett, att detta problem förtjänade beaktande. Icke förrän 1906 var dock verkstadsbolagets ekonomi så pass konsoliderad, att man på allvar vågade ge sig i kast med saken. Efter beslut av Bolagsstämman inköptes nämnda år ett markområde om 50.000 kvm till ett pris av 25 öre per kvm å länderiat Västerlund i stadens västra utkant. Här byggdes nu av bolaget tre bostadshus med tillsammans 16 lägenheter, de flesta om ett rum och kök, vilka uthyrdes till verkstadens arbetare. Nästa etapp inträdde år 1912, då bolaget inköpte ett större två våningshus å Västerlund (sedermera kallat ”Chicago”) om tio lägenheter. Vid tiden för det första världskrigets utbrott byggde företaget ännu tvenne 4-familjshus å Västerlund, efter färgsättningen kallade ”Gråbo” och ”Rödbo”. År 1920 verkställdes så den största utbyggnaden av det påbörjade bostådsområdet på Västerlund.

Detta år uppfördes på verkstadschefen Kapten Brehmers initiativ icke mindre än 10 2-familjshus, vilka med sina tomter bildade kvarteret ”Törnrosen”, fig 43. Det av verkstaden sålunda anlagda bostadsområdet försåldes år 1938 med mark och byggnader till disponenten Erik Danielsson.

Åtskilliga av verkstadens arbetare ha sedermera genom köp blivit fastighetsägare på Västerlund. En av dessa verkstadsarbetare är filaren, sedermera verkmästaren, Albin Claesson. Man skulle kunna presentera den kräsnaste utländske gäst, det denna gamle elitarbetare från LMV åstadkommit på sin ägandes tomt i Västerlund. Där finnes nämligen en av de smakfullaste och nättaste hemträdgårdar Lidköpings stad har att uppvisa. Och Claesson är ingalunda ensam, när det gäller välhållen hemmiljö bland LMV-arna. Det går en rät linje mellan verkstadens världserkända kvalitetsmaskiner och dess propra arbetarhem ute i staden. Det är samma egenskaper och samma händer, som har skapat bådadera.

LMV-aren har sedan gammalt varit en social samarbetsmänniska och följaktligen en god föreningsstödjare. De båda godtemplarlogerna ”Lidköpings Väl” och ”De la Gardie” hade redan vid 1900-talets början en stark förankring hos verkstadsfolket. Men så sköttes också dessa föreningar med entusiasm och med klok variation av verksamhets­programmet. Båda hade musikkårer och utfärder som dragplåster, och brottning bedrevs med liv och lust av logernas ungdomar.

På Kristi Himmelsfärdsdag arrangerades nykterhetsdemonstrationer med tåg till Nya stadens torg, sedan en kvartett ”sjungit in” dagen från rådhus­altanen. Till Kinnekulle och ”Skölmetörpa hage”, ävensom till Lunnelid, ställdes många utfärder. På platsen för utfärdsmålet kokade förenings­medlemmarnas fruar kaffe i medförda, stora kopparkittlar, och ungdomen tog sig en svängom på ängarnas gräsgläntor.

Även i skytte- och idrottsföreningarna ha verkstadsarbetarna gjort bestående insatser, vilket arbete också har understötts av verkstadens intresserade och förstående chefer.

Men icke endast i föreningslivet har LMV:s folk gjort sin sociala insats. I stadens styrelse och nämnder ha de också lämnat en värdefull medverkan till samhällets förkovran i skilda hänseenden.

Ifråga om fackliga konflikter kan samarbetet på LMV icke sägas hava störts, så att varaktiga följder eller motsättningar uppstått. År 1920 nåddes även LMV av den s.k. ”kompensationskonflikten”, som var av riksom­fattande karaktär och gällde ersättning för förkortad arbetstid i anledning av 8-timmarsdagen. Arbetet vid verkstaden stod härunder stilla i två månader. Den stora avtalskonflikten 1945 berörde givetvis även LMV. Den förorsakade hela fem månaders driftstopp, från den 2/2 till den 5/7.

En för verkstaden mycket kännbar stagnation har här tidigare berörts. Det var, då den 3 april 1921 på morgonen arbetarna möttes av en lapp på stämpelklockorna, som helt kort meddelade om stängning och permittering på obestämd tid.

Men även om tider av vanskligheter och nödläge ha förekommit i verkstadens historia, hava dock de ljusare dagrarna avgjort överhanden. På de ekonomiskt brydsamma tiderna med bristande arbetstillgång har följt en tid av ekonomisk konsolidering och starkt uppsving.

Vid moderföretagets, Svenska Kullagerfabrikens, 40-årsjubileum år 1947 manifesterades företagets samhörighet med människorna bakom maskinerna genom en högtidlig fest och tillbakablick över arbete och resultat. Härvid medaljerades och hyllades verkstadens veteraner bland alla kategorier av arbetsbefäl, kontorspersonal och arbetare.