13. Verkstaden under tiden 1922 – 1929

Det nya bolaget, Lidköpings Mekaniska Verkstads AB, bildades enligt stiftelseurkunden den 31 januari 1922 och inregistrerades den 29 mars 1922 med ett aktiekapital av kr. 500.500:-. Stiftare voro direktörerna Gunnar W. Andersson och Carl H. Lindhagen, Stockholm, kapten Edw. Brehmer och direktör L. Westberg, Lidköping, samt överingenjör K. Kjällman, Trollhättan, vilka tillika blevo de första styrelseledamoterna i bolaget.

Det gamla bolagets konkursförvaltning sålde genom köpekontrakt den 30 mars 1922 till det nya bolaget samtliga verkstads- och bostadsfastigheter, fasta och lösa maskiner, inventarier, lager,övrig lösegendom och patenter för inalles kr. 1.216.000:-, varav 211.000 kronor ansågs belöpa på den fasta egendomen. Tillträdet räknades från den 6 mars 1922. Verkstadschef blev även i det rekonstruerade företaget Kapten Edward Brehmer. Enligt uppgift av bolagets kamrer hade man kunnat ordna så, att ingen enskild person eller firma utom bolagets dåvarande ägare, Nordiska Kullager AB, och intresserade banker gjorde någon som helst förlust på sina engagement med bolaget.

Det nya bolaget anlitade kredit hos AB Nordiska Handelsbanken och Skaraborgs Enskilda Bank och inledde ett samarbete med Nydqvist & Holm AB för erhållande av vissa beställningar. Sistnämnda bolag hade representanter i styrelsen.

Konjunkturerna under 1920-talets mitt voro mycket ogynnsamma för verkstadsindustrien och i följd därav alldeles särskilt för LMV, vars specialitet ju var att tillverka verktygsmaskiner.

Svårigheterna att hålla rörelsen vid LMV uppe på tillräckligt hög nivå belysas av följande faktureringssiffror, tabell 12 :

Uppgifterna om antalet sysselsatta arbetare visa, att det nya bolaget sökte i görligaste mån bevara den gamla arbetarstammen.

Tabell 12

Bolagets ställning hade på grund av svårigheterna att finna lönande tillverkningsobjekt försämrats, och i september 1924 begärde bolaget finansiell hjälp av de intresserade bankerna Nordiska Handelsbanken och Skaraborgsbanken, vilka vardera tecknade kronor 100.000:- i preferens­aktier och därutöver lämnade ytterligare lån. Uppgörelse träffades med Nydqvist & Holm om avveckling av vissa mellanhavanden mellan de två bolagen. Bankerna övertoga för sin del utan likvid nom. kr. 500.000:- av bolagets stamaktier.

1926 nödgades bolaget åter vända sig till sina bankförbindelser, Göteborgs Handelsbank, som övertagit Nordiska Handelsbankens rörelse, och Skaraborgsbanken. En viss reduktion av bankskulderna utverkades. Samarbetet med Nydqvist & Holm i fråga om särskilt maskinuppsätt­ningar för järnvägsverkstäder fortsattes.

Bolagets rörelsekapital var även efter denna uppgörelse alltför knappt. Under hela tiden intill 1929 måste bolaget vid upprepade tillfällen belåna fakturor före förfallotiden och upptaga tillfälliga förskottslån för täckande av driftskostnaderna. Bolaget levde så att säga ur hand i mun under ett par år, och dess driftsförskott lämnades av Skaraborgsbanken.

Bankskuldernas ökning föranledde bolaget att begära Skaraborgsbankens hjälp i form av nyteckning av preferensaktier, och banken tecknade i december 1927 nom. kr. 300.000:- dylika aktier.

Sedan skaraborgsbanken våren 1928 för en mindre köpeskilling förvärvat 2.000 stam- och 1.000 preferensaktier, var banken ägare av samtliga aktier utom 5 stamaktier och var därefter bolagets enda bankförbindelse.

Trots preferensaktieemissionen var bolaget i ständigt behov av driftkapital och fortsatte därför den tillfälliga upplåningen. Vid åtskilliga tillfällen var ordertillgången så knapp, att en viss tillverkning på lager blev nödvändig. Banken finansierade även denna, som mestadels avsåg centerless­maskiner och fräsmaskiner. Genom köpekontrakt den 2 februari 1929 överlät Skaraborgsbanken samtliga stam- och preferensaktier jämte all sin fordran hos LMV till AB Svenska Kullagerfabriken för en köpeskilling, som understeg bankens kapitalutlägg.

Under stagnationen 1921-1922 hade Ingenjör Ekholm företagit en synner­ligen givande studieresa till U.S.A., där han bl.a. vid olika större maskin­fabriker gjort rön och erfarenheter, som sedermera skulle komma LMV till största nytta vid det omfattande konstruktionsarbete, som återupptogs efter verkstadsbolagets rekonstruktion. Främst gällde det för ledningen att modernisera konstruktionerna av svarvar, och under de närmaste åren nedlades ett stort arbete härpå, varvid flera nya svarvkonstruktioner sågo dagens ljus.

Under år 1922 gjorde den svenska regeringen ett kreditavtal med det efter första världskriget återuppståndna Polen. I detta ingick bl.a., att Sverige skulle leverera ett större antal verktygsmaskiner för de polska järnvägs­verkstäderna. Lidköpings Mekaniska Verkstad erhöll en betydande del av dessa leveranser. De flesta maskintyperna hade dock aldrig tidigare byggts i Sverige, varför ett mycket omfattande konstruktionsarbete måste verkställas, innan maskinerna kunde börja byggas. Således konstruerades och byggdes under denna tid speciella vertikalsvarvar för lok- och vagnshjul, t.ex. de förut nämnda V Sv 22 och 16 Hj B och V Sv 16 Hj B. Dessa maskiner ha också levererats till de svenska järnvägsverkstäderna i Tomteboda, Göteborg, Örebro och Notviken, där de ännu, efter snart 30 år, äro i full användning. År 1924 konstruerades lokhjulsvarvar, t.ex. Hj Sv 18, vilka under årens lopp levererades till ett flertal järnvägsverkstäder i Sverige och Finland. En maskin enligt dessa ritningar är för övrigt nyligen byggd av verkstaden.

Vid denna tidpunkt uppgjordes även förslag till den vagnshjulsvarv, Sl Hj 11-13, som senare skulle bli så erkänd, att den ännu idag, mer än ett kvartssekel senare, av många anses som den bästa existerande. Denna maskin offererades även till S.J. med angivande av en garanterad produktion. Anbudet antogs dock icke, bl.a. med den motiveringen, att S.J. ej hade behov av en så högproduktiv maskin. I stället beställdes vid detta tillfälle två maskiner av annat fabrikat, byggda för betydligt lägre produktion än de av LMV erbjudna. För närvarande stå dock i S.J:s verkstäder nio maskiner av LMV:s konstruktion. Dylika maskiner ha även levererats till Danmark, Norge, Finland och Frankrike.

Under början och mitten av 20-talet var marknaden för verktygsmaskiner överhuvudtaget mycket dålig. Genom de leveranser, som företaget haft först till Nordiska Kullager och därefter till Polen, hade man alltmer kommit in på gebitet speciella verktygsmaskiner. Detta var naturligtvis mindre fördelaktigt ur ekonomisk synpunkt.

Företaget kunde dock hållas igång och arbetarstammen bibehållas under dessa brydsamma tider. Någon uppläggning av större serier av standard verktygsmaskiner kunde icke komma ifråga på grund av företagets svaga ekonomi och den ytterst ringa efterfrågan, som rådde på dylika maskiner.

Under första världskriget hade man kommit underfund med att kul- och rullager voro synnerligen viktiga maskinelement, vilka alltmer undan­trängde andra lagringssystem. De voro icke endast användbara och efter­frågade för fredstidens olika tillverkningar utan även oumbärliga vid modern krigsutrustning. Många länder önskade därför som beredskaps­åtgärd anlägga fabriker för tillverkning av kul- och rullager eller bygga ut redan befintliga sådana. Verkstaden hade under åren fått en viss erfaren­het i att konstruera och bygga maskiner för ifrågavarande tillverkning, vilket ledningen nu sökte utnyttja. Ävenledes startades vid denna tidpunkt en tillverkning av kul- och rullager i mindre skala. Tanken var, att denna tillverkning skulle befordra utvecklandet av maskinkonstruktionerna. En avsevärd mängd kul- och rullagermaskiner såldes under dessa år till olika länder, såsom Tyskland, Frankrike, England, Italien, USA, Japan m.fl.

I samband med leveranserna av kul- och rullagermaskiner kom företaget ganska tidigt in på området centerlesslipning. I Amerika hade denna bearbetningsmetod genom den alltmer ökade massfabrikationen av bilar m.m. kommit till stor användning.

De första trevande försöken att konstruera en slipmaskin för slipning av stångmateriel började strax efter verkstadens återöppnande 1922. När man beaktar den utomordentliga utvecklingsnivå, till vilken Lidköpings centerless hunnit vid 1950-talets ingång, te sig dessa experiment för 30 år sedan skäligen enkla. Den numera pensionerade verkmästaren vid LMV, J.A. Claesson, bevarar ännu i minnet, huru ingenjör Rudolf Engström, han själv och provaren Karl Sahlstedt i verkstaden en sensommardag 1922 ”riggade upp” en vanlig rundslipmaskin med en enkel centerlessanordning, bestå­ende av en rundskiva av järn med motstående slipskiva för att undersöka, hur slipprincipen utföll. Experimenten gåvo omsider positivt resultat, och en provmaskin för slipning av rullar konstruerades på basis av de sålunda verkställda försöken.

Den första centerlessmaskinen, Sl.R.E.1 började byggas i slutet av år 1922 och levererades den 16/8 1923 till den schweiziska firman J. Schmid-Roost. Maskinen var transmissionsdriven och speciellt utrustad för slipning av rullar till rullager. Den ”historiska” maskinen måste dock återtagas, på grund av att firman, som beställt densamma, ansåg att slipmetoden ej var lämplig för ifrågavarande tillverkning. Det visade sig dock ganska snart, att vi voro på rätt väg, och nu för tiden kan man säkerligen ej tänka sig någon annan slipmetod för framställning av rullar för rullager än centerles­slipning.

Det var dock på ett annat område, som LMV skulle vinna sina första fram­gångar med sin centerlesslipmaskin. Efterfrågan på slipat stångmaterial gjorde sig under 20-talet allt mer gällande. Detta var ett nytt och föga uppmärksammat område för centerlesslipning, och det visade sig snart, att LIDKÖPING Centerless genom sin robusta byggnad och för detta speciella ändamål lämpliga konstruktion var överlägsen andra i marknaden förekommande maskiner. Stångslipningsmaskiner levererades till de flesta industriländer. Särskilt uppmärksammade äro leveranserna till England och Tyskland. Ännu idag anses LIDKÖPING-maskinen överläg­sen alla andra centerlesslipmaskiner, då det är fråga om slipning av stångmaterial.

Ett bakslag för centerlesstillverkningen kom emellertid 1928, då företaget blev invecklat i en patentprocess med en amerikansk tillverkare av dylika maskiner. Genom processer och uppköp av andra tillverkare hade denna firma lyckats skaffa sig monopol på tillverkning av centerlesslipmaskiner i Amerika. Ävenså hade firman efter en behandlingstid av ca 10 år lyckats erhålla ett princippatent på metoden i Tyskland. På grund härav måste LMV avbryta leveranserna av sin maskin, inte enbart till detta land utan även till övriga. Processen vanns emellertid av LMV efter att ha behandlats i samtliga instanser. Ett nytt hinder hade dock uppstått. Under tiden processen pågick, hade nämligen ett annat synnerligen viktigt patent beviljats samma amerikanska firma. Företaget såg sig då tvingat att även söka få detta förklarat ogiltigt. Inför hotet att också få detta nya patent upphävt, erbjöd sig den amerikanska firman att på vissa villkor göra en överenskommelse med LMV. Överenskommelsen accepterades, och fick företaget genom denna tillåtelse att använda sig av samtliga patent, som den amerikanska firman var i besittning av. Tillverkning och leveranser kunde därefter obehindrat fortsättas.