12. LMV i fusion med Nordiska Kullager AB 1917 – 1922

Det hedinska familjebolaget hade under sina driftiga verkstadschefer, bröderna John och Oscar Hedin, uppnått en erkänd ställning grundad på en genomgripande teknisk och organisatorisk konsolidering av verkstads­företaget. Lidköpings Mekaniska Verkstads maskinprodukter fingo god marknad till att börja med i de nordiska länderna, men snart även ute i Europa. Överhuvud taget voro världskrigsåren präglade av en mycket stor efterfrågan på verktygsmaskiner, och verkstaden i Lidköping hade därför fullt upp av arbete.

År 1917 överläto bröderna Hedin familjebolagets aktier till det företag, som efter hand blivit en allt större kund hos verkstaden, nämligen Nordiska Kullager AB. Som verkstadschef kvarstod till ingången av 1918 ingenjör Oscar Hedin. Till hans efterträdare utsågs kapten Edward Brehmer.

Efter Nordiska Kullager AB:s övertagande av Lidköpingsverkstaden erhöll densamma stora beställningar på maskiner för de nya kullagerfabrikerna i Göteborg. Ett intensivt konstruktionsarbete måste nu igångsättas. Bland de många maskiner, som konstruerades, voro hel- och halvautomatiska svarvar för kullagerringar, olika rund-, hål- och planslipmaskiner m.fl. samt specialmaskiner för kulfabrikation. Genom att verkstaden blev så gott som helt belagd med beställningar på specialmaskiner för det dåvarande moderföretaget, kom den tidigare tillverkningen av svarvar och övriga standardverktygsmaskiner att sättas tillbaka under de närmast följande åren.

Det intensifierade konstruktionsarbetet fordrade mycket folk och utrymme, och vi ha i det föregående sett, hur ritkontoret svällde ut och år 1918 flyttade ut i längan mot Älvgatan. Efter Ingenjör Erik W. Lindqvists avflyttning i februari 1918 tjänstgjorde Ingenjör Karl Olsson som ritkontors­chef, till dess han den 1 april 1920 avancerade till verkstadschef vid Nordiska Kullager AB:s fabriker i Göteborg. Till ny ritkontorschef vid LMV utsåg verkstadsledningen Ingenjör Karl Gustaf Ekholm. Ingenjör Ekholm, som sedan år 1934 är företagets chef och verkställande direktör, är född i Blomskog, Värmland, den 13/4 1890. Efter utbildning och praktik som konstruktör i Finspång och vid Kullens Maskinfabrik anställdes Ingenjör Ekholm vid Lidköpings Mekaniska Verkstad den 1/1 1918. Härmed tillfördes verkstaden en fackman, vars insatser som maskinkonstruktör och chef för konstruktionen och därefter som verkstadsledare skulle bliva av största betydelse för företaget.

Överhuvudtaget förfogade LMV vid ingången till 20-talet över en skicklig och vitalt skapande grupp unga konstruktörer. Förutom Ingenjör Ekholm märktes bland dessa Ingenjören Anders Olsson, tidigare hos Nydqvist & Holm, framstående konstruktör av bl.a. de moderna snabbsvarvarna S8T och SS8T, Ingenjör Pontus Landberg, som bl.a. konstruerade de stora vertikalsvarvarna för invändig svarvning av lokhjulsringar, V Sv 22 Hj B och VSv 16 Hj c, Ingenjörerna P.O. Andersson och Bo Westerlund, vilken sist­nämnde alltsedan 1935 är chef för konstruktionsavdelningen.

Den livaktiga utveckling, som ännu präglade verkstaden mot slutet av världskriget och som även satte spår i nybyggnader och utvidgning av maskinuppsättningen, skulle tyvärr icke få fortgå ostört. År 1920 drabba­des den svenska verkstadsindustrien plötsligt av den allmänna ekono­miska krisen, som kom i världskrigets spår och som med följdverk­ningar räckte så gott som hela 20-talet ut. Många kända verkstäder sågo sin existens hotad, och allt vad som under årtionden byggts upp genom mödosamt arbete och omtanke syntes dömt att gå till spillo. Försäljnings­möjligheterna för de vanliga standardverktygsmaskinerna blevo ytterst små, och priserna pressades till det yttersta i kampen om beställningar. En bidragande orsak till detta läge var även, att landet översvämmades av begagnade maskiner från tyska fabriker, som såldes till vrakpriser. Hur hårt krisen drabbade verktygsmaskinbranschen exemplifieras av att den gamla välkända mekaniska verkstaden i Köping stod så gott som helt utan beställningar och måste räddas undan det överhängande katastrofhotet genom ekonomisk rekonstruktion.

För Lidköpings Mekaniska Verkstad blev krisen synnerligen kännbar. Den 10 juni 1921 måste bolaget gå i konkurs. Några dagar därefter blev man nödgad att inställa verkstadens drift. Endast tjänstemännen och förmän­nen behöllos kvar i tjänst, och av ritkontorets personal behöllos fyra. Stagnationen skulle komma att räcka i det närmaste ett år.

Vid konkursens utbrott hade bolaget utelöpande trasserade (utställda) växlar å tillhopa nära 800.000 kronor, som accepterades av moderföre­taget, Nordiska Kullager AB. På hösten 1921 beviljades verkstadsbolaget moratorium (betalningsanstånd) av sina bankförbindelser för nämnda växelförbindelser, förlagslån och löpande räkningskrediter till februari 1922.

Bolagets växelförbindelser med Nordiska Kullager AB voro emellertid av den storleksordning, att bolaget saknade möjlighet att åstadkomma någon acceptabel uppgörelse. Bolaget nödgades därför den 30 december 1921 avträda sin egendom till konkurs. Dock hade bolaget dessförinnan ändrat sitt firmanamn till AB Lindholmen i Lidköping.

Gode män, respektive sysslomän i konkursen, blevo kapten Edward Brehmer, advokat Emil Heijne, Stockholm, och v. auditören A.T. Bergqvist, Skövde.