11. Tillverkningen och dess metoder under tiden 1900 – 1917
Det halvsekel, som tillryggalagts av 1900-talet, har fullständigt omvandlat verkstadsarbetets teknik och organisation. För det nya verkstadssläktet torde sekelskiftets LMV med dess maskinpark och tillverkning förefalla oändligt mer avlägsen än en kort mansålder. De båda polerna i tillverkningen – då och nu – representeras av trampsvarven, som för ett mindre sakkunnigt öga slående påminner om en gammal symaskin, och centerlessmaskinen CL 60, ett elektromekaniskt underverk om 15 ton, som kostar inemot 200.000:-kr. Hur har denna enorma utveckling försiggått, och hur har den möjliggjorts? Har det skett kontinuerligt genom en successiv och jämn utveckling av en och samma maskintyp till fullkomning, eller har det yttrat sig som en följd av snabba omvälvningar och revolutionerande konstruktioner?
Svaret härpå kan varken bli ja eller nej och icke heller båda delarna. Utvecklingsförloppet är mer komplicerat än så, när det gäller de moderna maskinkonstruktionernas evolution och framställning. Visst spelar långvarig yrkeserfarenhet och skicklighet en stor roll liksom kontinuiteten i verkstadens specialtillverkning, men dessa utgöra endast ett par av de många samverkande faktorerna. Geniala och skickliga konstruktörer, tekniska uppfinningar, precisionstillverkning av maskindetaljer medelst toleranssystem och fulländade arbetsmaskiner, högsta kvalitet ifråga om råmaterial och sist men icke minst – en minutiöst genomförd och väl inkörd arbetsorganisation – allt detta måste till, för att i intimt samspel skapa produktionen, dess kvalitet och löpande gång. Men naturligtvis kan man säga, att t.ex. en centerlessmaskin eller en komplicerad kullagermaskin av årgång 1952 utgöra resultat av både kontinuerlig och språngartad utveckling. Den tekniska utvecklingen i dess helhet präglas av denna sammansatta rytmik. Vi kunna här t.ex. järmföra bilarnas eller radions utveckling.
Vid år 1900 och även åtskilliga år därefter framställde LMV icke maskiner för enligt vår mening modern storindustri. Orsaken härtill är den, att dylik industri knappast ännu kan sägas existera i vårt land vid denna tid, även om den givetvis var i sitt inledningsskede. Stycke- och diversetillverkningens metoder tillämpades ännu inom landets mest betydande företag. Hos Lidköpingsverkstaden bedrevs blandad tillverkning så länge som till 1910. Någon seriefabrikation i modern mening hade ännu icke inletts. Kundkretsen bestod oftast av småföretag eller privatpersoner inom vitt skilda branscher. Gängskärningssvarvarna med och utan gap t.ex., som utgjorde en av verkstadens största tillverkningar, plansvarvarna, de äldre snabbsvarvarna, hyvelmaskiner och borrmaskiner, tillverkades framförallt för småföretag inom verkstadsbranschen i olika delar av landet. Någon utlandsexport kom ännu icke ifråga. De precisions- och kapacitetskrav den utvecklade serietillverkningen fordrar hade ännu icke gjort sig gällande.
Det är mot bakgrunden härav man måste se sekelskiftets verkstad och dess i våra ögon mycket gammaldags tillverkningsmetoder. Ifråga om tolerans och passning voro ståltumstock, krumcirkel och fotcirkel arbetarnas enda hjälpmedel alltifrån verkstadens grundande och fram till 1903. I en inventarieförteckning från 1881 över maskinverkstadens utrustning uppräknas 39 krumfotcirklar, 17 vinklar, 14 tumstockar, 7 ritspetsar, 2 rätskivor, 1 dragskiva och 1 riktlod av stål. År 1903 inköptes på Ingenjör John Hedins initiativ ett par mikrometrar. De ratades till att börja med nästan fullständigt av arbetarna, som envist hängde kvar vid de gamla måttverktygen. Allteftersom svarvkonstruktionerna erfordrade mer noggrannhet, tvangs man dock att acceptera mikrometrarna, och 1906 hade nästan alla de 20 svarvarna var sin mikrometer. År 1910 infördes hakmått och Johanssons passbitar.
Provning av maskintillverkningarna försiggick länge ute i själva verkstaden. De mindre maskinerna fingo dock 1914 en särskild provningsplats utanför verkstadsingenjörens kontor, nära hyvelavdelningen. År 1908 sågo verkstadsarbetarna den första indikatorklockan. Den användes av en montör från SKF, som provade de för detta bolag tillverkade kullagermaskinerna. Före indikatorn provades endast med ritskubb. Verkstadens förste provare var svarvaren Karl Sahlstedt. Han övergick helt till provning år 1912, då produktionen vuxit ut så, att provningsarbetet helt krävde hans tid.
Den första avsyningsavdelningen, som var en följd av toleranssystemets införande, tillkom år 1917. Som lokal användes en del av förrådsrummet i den ursprungliga verkstadslängans östligaste del. Avdelningen sköttes av avsynare Axel Svanqvist.
På det ena av de äldsta bevarade interiörfotografierna av maskinverkstaden, fig. 39, synes ett enkelt träskåp invid väggen t.h. Där inrymdes LMV:s verktygsförråd under den första 25-årsperioden. Intill år 1900 sköttes utlämningen av förmannen Karl Johan Hultgran. Samma år inrättade Ingenjör John Hedin det första verktygsförrådsrummet i verkstadens östligaste del. Verktygsutlämnare därstädes var Knut Sundbäck.
Fig. 39
Det första toleranssystemet infördes under disponenten Oscar Hedins tid år 1915 av ritkontorets dåvarande föreståndare, Ingenjör Erik W. Lindqvist. Det bestod av blåkopierade standard- och normtabeller med profiler och sektioner över skruvar, spindelhuvuden, dubbhylsor, styrtappar, svarvdubbar och andra av svarvtillverkningens standarddetaljer. Dessutom funnos gängskärningstabeller, gängmått, lagerdetaljer m.m. Även toleranssystemet möttes med konservativ misstänksamhet, särskilt av den äldre arbetarstammen. När svarvarnas serier växte ut från 5 till 10, t.ex. för de mycket efterfrågade 8″-svarvarna, stod det dock klart även för de mera tvehågsna, att toleranstabellerna voro nödvändiga. Jämsides med den tilltagande serietillverkningen, särskilt av svarvar, åtog sig LMV beställningar av svarvar med icke standardiserade dubbavstånd till skillnad från t.ex. Köpingsverkstaden och Munktells, som endast tillverkade standardserier med jämna dubbavstånd. Dockor och slider till svarvarna utfördes i serietillverkning på lager, under det att prisman och stänger gjordes efter respektive beställares önskningar. Denna tillverkning var givetvis ofördelaktig för LMVs utveckling, men verkstadsledningen ansåg, att densamma till följd av ekonomiska skäl måste effektueras.
Som en av föregångsmännen inom svarvkonstruktionsområdet hade John Hedin redan på 1890-talet konstruerat kugghjulsdrivna svarvar, vilka ifråga om avverkningseffekt voro vida överlägsna de dittillsvarande snäckhjulsdrivna. Härmed uppnåddes ett viktigt mellanled i utvecklingen mot snabbsvarvarna.
Den hedinska verkstadens med rätta beprisade 8″, 10″ och 12″ snabbsvarvar och gängskärningssvarvar konstruerades och ritades först av John Hedin och hans ritkontorschef, Adolf Grönberg, därefter av den sistnämndes efterträdare under tiden 1913-1918, Ingenjör E.W. Lindqvist och dennes medhjälpare på ritkontoret, ingenjörerna P.J. Landberg, (sedermera planeringschef och ännu i företagets tjänst), Carl Richard, Hugo Henriksson samt ritaren Erik Andersson (ännu i tjänst). Ingenjör Lindqvist, som tidigare varit konstruktör hos Munktells, inlade stor förtjänst i moderniserandet av verkstadens svarvkonstruktioner.
Redan år 1908 började LMV tillverka slipmaskiner för kullagerfabrikation åt den då nystiftade A/B Svenska Kullagerfabriken i Olskroken. Denna maskintillverkning, som skedde efter Kullagerfabrikens egna konstruktioner, fortsatte under hela den hedinska verkstadsepoken.
Ännu en viktig maskinspecialitet, som gjort LMV:s namn aktat och känt både i Sverige och utlandet, började framställas så tidigt som 1905. Det var svarvarna för järnvägshjul. Den första maskinen av detta slag, Hj.Sv.22, 2200 mm, konstruerades för Statens Järnvägars Centralverkstäder i Örebro.
Från 1910 börjar LMV:s tillverkning särskilt av svarvar att nå utlandet, och under världskrigsåren levererades dylika verktygsmaskiner för export på Ryssland, Polen, Nederländerna, Italien och de skandinaviska grannländerna. En mera omfattande maskintillverkning för export skulle dock dröja till nästa skede i verkstadens historia.