8. En ny tid randas 1894 – 1904

Till efterträdare som verkstadschef efter ingenjör Kuylenstierna utsågs ingenjör Thorvald Fürst. Belysande såväl för bolagets ställning som dess organisation är bolagsstämmo­protokollet av den 1 april 1895.

Protokoll, hållet vid ordinarie bolagsstämma med delegarne i Lidköpings Mek. Werkstad den 1 april 1895.

Stämman öppnades af Styrelsens ordförande, hvilken verkställde upprop för uppskattning af högsta röstetalet, dervid såsom närvarande anmälde sig

Direktör A.F. Rohdin, 214 aktier

Ingenjör T. Fürst, 1 aktie

Löjtnant G. Rohdin, 14 aktier

Bokh. Adolf Rohdin, 14 aktier

Bokh. O. Hagelin, 1 aktie

Bokh. Carl A. Behrens, 1 aktie

Summa 245 aktier.

Enligt bolagsordningen egde ingen utöfva rösträtt för mer än 24 aktier.

§ 1.

Bolagsstämmokungörelsen upplästes och gillades.

§ 2.

Till Ordförande utsågs Dir. A.F. Rohdin.

§ 3.

Föredrogs följande berättelse öfver bolagets verksamhet:

” Till Delegarne i Aktiebolaget Lidköpings Mek. Werkstad.

Härmed får Styrelsen afgifva berättelse öfver Bolagets verksamhet under år 1893. Ställningen visade sig vid årets slut vara följande:

Tillgångar:

Fordringar af div. personer inclusive konsignationslagren hos agenterna i Sthlm kr. 14.143:39

Fastigheten kr. 83.000:-

Inventarier kr. 135.063:20

Förlust kr. 6.208:80

Kronor 238.415:39

Skulder:

Till diverse personer kr. 38.323:05

Egna Wexlar kr. 15.000:-

Främmande Wexlar kr.6.813:67

A.F. Rohdins reverser kr. 115.259:88

Kassa Kreditiv kr. 5.000:-

Kapital Konto kr. 58.018:79

Kronor 238.415:39

Bolagets verksamhet lemnade sålunda för år 1894 en förlust af 6.208:80, men då är den i verkligheten tidigare gjorda förlusten å Bäckhammar till sin helhet afskrifven.

Styrelsen.

§ 4.

Härefter företogs val af Styrelse, och utsågs till Disponent och verkställande Direktör för ett år räknadt från 1 April 1895, Direktören A.F. Rohdin, samt till öfrige Styrelseledamöter Löjtnanterna John Friberg och Gustaf Rohdin. Till Styrelse suppleanter valdes Ingenjören Thorvald Fürst och Bokhållaren Otto Hagelin. Till revisorer: Kaptenen F. Forssman och Herr Rich. Rohdin. Till revisorssuppleanter Bokh. Carl Behrens och Adolf Rohdin.

Att justera dagens protokoll jemte ordföranden utsågos
Löjtnanten G. Rohdin och Bokh. Carl A. Behrens.

Vidare förekom ej.

In fidem

Otto Hagelin

Justerade:

A.F. Rohdin

Gustaf Rohdin

Carl A. Behrens.

Redan år 1896 lämnade ingenjör Thorvald Fürst lidköpingsverkstaden, varefter ingenjör Andreas Jungman från Forsviks Mekaniska Verkstad tjänstgjorde ett år såsom verkstadschef. Ingenjör Jungman var en skicklig mekanist, som under sin korta tid vid verkstaden bl.a. konstruerade en stor pressmaskin, vilken med god förtjänst levererades till Arboga Mekaniska Verkstad. Vid sistnämnda företag engagerades J. själv vid början av år 1897.

Efter de täta ombytena av tekniska ledare för lidköpingsverkstaden blev det angeläget att söka erhålla en mer stadigvarande kraft. En framstående dylik hade också företaget turen att erhålla i den unge högskoleingenjören John Erik Hedin. Född 1871 i Badelunda utanför Västerås och utexaminerad från Tekniska högskolan 1891, hade Hedin först en kortare tid praktiserat vid mekanisk verkstad i Västerås och därefter i sex år vid den redan då mycket välansedda Köpings Mekaniska Verkstad. Vid sin flyttning till Lidköping var den 26-årige verkstadsingenjören en välutbildad och upp­slagsrik konstruktör med särskilt intresse för verktygsmaskiner. Den unge Hedin hade härjämte ett utpräglat sinne för kalkylering och arbetsledning – egenskaper, som synnerligen väl behövdes för att konsolidera lidköpings­verkstaden efter fastare linjer än hittills.

Redan år 1898 finner man på verkstadens katalogblad den korta men betydelsefulla devis, vars gradvisa omsättande i praktiken skulle betyda, att företaget efter ett kvartsekel av nära nog kontinuerligt obestånd äntligen kunde uppnå fast ekonomisk mark:

”Lidköpings Mekaniska Verkstad. Specialité: Verktygsmaskiner.”

Devisen innebar till en början endast en programanvisning för verkstaden. En linje, vilken man strävade att följa, men som det skulle taga tid att draga upp i dess fulla klarhet och konsekvens. Den linjen gick ut på specialisering i tillverkningen. Verkstadens 1800-talsperiod hade infallit under ett tekniskt banbrytarskede. I sitt tidigare tillverkningsprogram följde lidköpingsverkstaden de flesta svenska verkstäder av samma ålder och typ. Detta program kännetecknades av att tillverkningen försökte om­fatta så många föremålsgrupper som möjligt och att den gärna arbetade på enstaka föremål utan medveten inriktning på serietillverkning. Förebil­derna och parallellerna till en sådan organisationsform äro icke svåra att finna. Dem möta vi hos de flesta företagen inom det dåtida näringslivet, framförallt inom handeln och hantverket. Ty liksom specialbranscherna inom t.ex. minuthandeln utveckla sig ur diversehandeln, framkommer den industriella specialiseringen och rationaliseringen i metallindustriens serietillverkning ur den äldre verkstadsrörelsens diverseproduktion. Enstaka­föremålsproduktionen sammanknyter denna äldre verkstads­rörelse med hantverket i allmänhet men dessutom med den här tidigare berörda manufakturtillverkningen vid de gamla järnbruken. Verkstädernas ”diverseperiod” är med andra ord ingenting annat än en tidstypisk övergångsform mellan delvis mekaniserat hantverk och utvecklad industri.

Det är givetvis lätt att ur en ny tids synpunkter kritisera den äldre verkstadstypen. Men fara föreligger, att man härvidlag gör sig skyldig till misstag. Man frågar sig t.ex., varför lidköpingsföretaget icke tidigare målmedvetet sökte specialisera sig på tillverkning av verktygsmaskiner. Var det nödvändigt att driva en så mångsysslande diversetillverkning som den, vilken präglar verkstadsdriften under 1800-talsskedet? Svaret härpå ligger givetvis i bedömandet av det dåtida industriella marknadsläget. Lidköpingsverkstaden hade grundats som ett ortsföretag, ämnat att i första hand tillgodose de omkringliggande bygdernas behov av den mekaniska industriens dåförtiden vanligast efterfrågade produkter. Som av det föregående framgått, befann sig vårt läns näringsliv under de här årtiondena i en moderniseringsprocess, som födde de mest skilda behov. Härav och av att den svenska metallindustrien överhuvudtaget ännu vid denna tid icke hade nått så långt i specialtillverkning, kommer det sig, att man icke hade annat val än att möta efterfrågan av metallindustrialster med diversetillverkning.

Men psykologiska och vanemässiga faktorer spela jämväl en viktig roll. Hela tidsinställningen fordrade ”rika sortimentet” av varor, och man tävlade i att uppvisa dylika sortiment. Det kan här åter erinras om hur t.ex. den på specialtillverkning av lokomotiv och järnvägsmateriel inriktade storverkstaden Nydqvist & Holm samtidigt och långt fram i tiden konkur­rerade med även lidköpingsverkstaden om leveranser av jordbruksredskap, hulhållsgjutgods och andra ”sortiment” av järnmanufaktur. Man skrapade omsorgsfullt ihop även de minsta varubehov i bygderna, och även där inga behov ännu organiskt hunnit växa fram, försökte man stimulera veder­börande ortsintressenter till nya företagsgrundningar, ofta utan tanke på huruvida praktiska och ekonomiska förutsättningar förelågo. Men även andra orsaker än närområdets outvecklade tekniska ståndpunkt lågo till grund för lidköpingsverkstadens otillfredsställande tillstånd vid 1900-talets ingång. Man hade länge saknat tvenne av de viktigaste förutsätt­ning­arna för att verkstaden skulle kunna dirigeras in på specialtill­verk­ningens linje: tillräckligt kapital för att modernisera verkstaden och försätta den i stånd att upptaga och driva dylik tillverkning samt en tillräckligt kunnig teknisk och ekonomisk ledare.

Den hedinska tiden vid Lidköpings Mekaniska Verkstad medförde den behövliga omläggningen av den gamla verkstaden till ett modernt industri­företag. Omläggningen enligt de nya principerna skedde dock ingalunda på en gång. Ännu åtskilliga år in på 1900- talet måste verksta­den sålunda hålla igång en ganska omfattande diversetillverkning.

I de årliga rapporterna till Kungl. Kommerskollegium återfinnas de specificerade siffrorna för verkstadens olika verksamhetsgrenar. För år 1900 föreligger sålunda hela årstillverkningen uppkluven på 14 tillverk­ningsgrupper. Uppgifterna representera ett mycket typiskt genomsnitt för verksamhetens omfattning vid denna tid, se tabell 10 nedan.

Av övriga uppgifter i rapporten framgår, att gjuteriet detta år hade 15 och den övriga verkstaden 52 arbetare. Även årets olyckshän-delser noteras. Sålunda hade en man brutit ett lårben vid sjösätt-ningen av en ångbåt. En annan man hade knäckt ett revben genom att en gjutflaska fallit mot hans bröst. Genom olycklig sågning har en man mist två fingrar, och slutligen har en man klämt högra armens insida vid upphissning av ett par lokhjul i en svarv.

Den 1 november 1903 avled verkstadens grundare, direktör A.F. Rohdin. Man kan tvivelsutan säga, att med honom ett helt skede av företagets utvecklingshistoria gick i graven.

Som industriman hör A.F. Rohdin väl icke till de större, men han är därför ingalunda ointressant. Hans förtjänster om lidköpingsverkstaden kunna icke bortelimineras. I en tid då hans kolleger bland Lidköpings handels­män icke skulle ha vågat starta en så osäker och konjunkturkänslig rörelse, som en mekanisk verkstad dåförtiden var, greps A.F. Rohdin av entusiasm för uppgiften att åt hemstaden skapa ett dylikt företag, och han hade också kraften och förmågan icke blott att igångsätta denna hemstadens nya industrigren utan jämväl att, trots de största svårigheter, hålla företaget vid liv i 28 år, för att därefter överlämna det, visserligen ännu icke fullt ekonomiskt konsoliderat men dock på säkra fötter, till efterkommande. Hans heder är initiativtagarens, grundläggarens och pionjärens.

Som företagsledare hade Rohdin dock uppenbara, om ock mycket förklar­liga brister. Han saknade helt teknisk insikt och utbildning och kunde aldrig, så länge han levde, komma ifrån minuthandlarsynpunkterna på industriell drift. När John Hedin försökte få honom in på den linjen, att företaget skulle inskränka diversetillverkningen till förmån för speciali­sering, svarade Rohdin: ”Nej, nej, vi bör istället öka sorteringen!”

Man förstår A.F. Rohdin. Han tillhörde med liv och själ en äldre tids uppfattning. Den gamle järnhandlaren, som upplevt industrialismens födelseunder, kunde aldrig lämna sina gjutna paraplyställ, våffeljärn och kokgrytor. Han levde och dog i deras värld.