7. Verkstaden under tiden 1881 – 1894

Under år 1880 inträdde regimskifte i ledningen för verkstaden, i det att ingenjör Lundbäck lämnade företaget och efterträddes av ingenjör Carl Fredrik Kuylenstierna som driftschef. Den då 27-årige ingenjören, som intresserat lämnade uppgifter för denna bok ännu år 1950 vid fyllda 97 år, 70 år efter det att han tillträdde chefskapet vid Lidköpings Mekaniska Verkstad, tillsattes av ledningen för Skaraborgsbanken, vilken vid denna tid kan sägas vara den egentlige ägaren till verkstaden.

Ingenjör Kuylenstierna innehade ett unikt rekord bland skaraborgska verkstadsmän. Han var den ende, som tjänstgjort vid de trenne äldsta mekaniska verkstäderna i länet. Som 17-åring började K. år 1870 som ingenjörselev vid Forsviks Mekaniska Verkstad. Efter elevtiden åren 1870-71 praktiserade K. vid Kockums i Malmö och kom därefter som verkstads­ingenjör till Skövde Mekaniska Verkstad. Även i detta företag hade Skaraborgsbanken stora intressen, och det var under åren i Skövde, som bankens driftige chef, bankdirektör August Forslund, fick personlig erfarenhet av den unge ingenjörens förmåga. En förteckning över aktie­ägarna i det rekonstruerade Aktiebolaget Lidköpings Mekaniska Verkstad från bolagets konstitutionsdag den 20 aug. 1881 upptager följande namn, tabell 8.

Tabell 8

Det sålunda rekonstruerade bolaget inropade på exekutiv auktion verkstaden med tomtplats samt alla inventarier och lager för 67.800 kr.

Vid den bolagsstämma, som hölls den 22 september 1881 utsågs ingenjör Kuylenstierna till verkställande direktör samt till styrelseledamöter jämte honom, rådman B. Petersson och järnhandlare A.F. Rohdin. Till styrelse­suppleanter valdes handlandena Emil Rohdin och Alfred Jubel och till revisorer rektor W. Nilsson och grosshandlaren C.O. Wennberg. Bolags­stämman hade att besluta dels om vissa åtgärder rörande aktieinbetal­ningen, dels om löner och arvoden. Då stämmoprotokollet åskådliggör åtskilligt av intresse, kunna här trenne paragrafavsnitt citeras:

§ 3.

Som den af Kongl. Maj:t för detta bolag fastställda bolagsordning anlänt och samma ordning bestämmer att minimibeloppet, 30.000 kronor, skall, innan bolaget börjar sin verksamhet, vara inbetalt, beslöts, att samtliga aktietecknarna nu skulle å teckningssumman afgifva sina skriftliga förbindelser betalbara på nedanskrifne sätt: 1/4 av teckningen den 1 nästa oktober, 1/4 den 1/1 1882, 1/4 den 1/4 1882 och 1/4 den 1/7 1882.

§ 4.

Åt den blifvande Styrelsen uppdrogs att på härvarande tryckeri låta förfärdiga 150 st. aktiebref med cupong och bolagsordning, äfvensom att utdela dessa Aktiebref den 1 nästa oktober, då första afbetalningen å förbindelsen verkställes.

§ 5.

Bestämdes, att Werkställande direktören eller verkstadschefen skall i årlig lön åtnjuta 3.000 kronor samt öfriga 2ne styrelsemedlemmar 300 kronor hvardera, hvarförutan Werkställande direktören erhåller 10% tantieme (tantieme = andel i företags vinst som tillägg till lön eller arvode) å verkstadens årliga winst, hvarutaf 5% skola efter hans gottfinnande fördelas på arbetsförmännen, tantieme dock först, sedan underhålls­kostnad, afskrifning å machiner och inventarier, alla upplupna räntor, 6% å aktiekapitalet samt reservfonden 3% å teckningssumman, afdragits; och skulle ofvannämnda lönen beräknas från nästkommande oktober.

Även en nybyggnadsfråga behandlades av denna bolagsstämma. På interimsstyrelsens förslag beslöts, att å verkstadens tomt som flygel i öster åt Lidan uppföra en ny smides- och plåtslageriverkstad samt att till densamma inköpa en 3 á 4 centners ånghammare. Nybygget ersatte ett äldre plåtverkstadshus, kallat smedjan. I samband med tillbyggnaden av den nya verkstadsdelen förändrades även kraft-centralen så tillvida, att som tidigare berörts, ett särskilt från verkstaden utbyggt maskinrum tillkom. Här installerades en fast ångmaskin om 12 hkr i stället för den från början använda lokomobilen, som stått inne i själva maskinverkstaden.

När den äldste bland mekaniska verkstadens veteraner, ingenjör Kuylenstierna, på ett förunderligt vitalt sätt skildrade sina minnen från 1880-talets början, då han som nytillträdd verkstadschef tog itu med dess många problem och svårigheter, kunde man icke undgå att i viss mån gripas av skildringen. Förutsättningarna för en gynnsam drift av verkstaden voro sannerligen icke alltför stora under detta av en våldsam jordbrukskris präglade årtionde. Utgångspunkten för arbetet innebar en start från ett absolut bottenläge. Depressionen i slutet av 70-talet och verkstadens konkurs efter endast fem års tillvaro hade lämnat spår efter sig, som förskräckte såväl aktietecknarna som kunderna. På papperet tog sig kanske kapitalunderlaget för det nykonstruerade bolaget någorlunda bra ut, men i verkligheten var det på tok för svagt. I verkstadsmagasinen låg hela det stora gjutgodslagret av soffgavlar, våffeljärn och övriga varor, osäljbart och färdigt att upphuggas till skrot. Kreditmöjligheterna hade i stor utsträckning förbrukats. Konkurrensen om kunderna däremot hade mångdubblats, ty i nästan varje svensk stad hade mekaniska verkstäder med eller utan gjuterier etablerats. Om svårigheten att vid denna tid överhuvud få betalt för utfört arbete vittna vältaligt de bevarade brevkopieböckerna vid lidköpingsverkstaden.

Ur bottenläget försöktes nu en ny giv med anknytning till tidens i stark expansion varande grenar av näringslivet – mekaniseringen inom såg- och kvarnindustrien, lantbruket och kommunikationerna. Verkstadens personresurser på kontor och ritbyrå voro emellertid små, och en enorm arbetspress kom att vila på disponenten. Han hade, förutom ledningen av verkstadsarbetets tekniska del, att rita och konstruera, att svara för all korrespondens, att vara verkstadens handelsresande, försäljare och kalkylator samt att till slut också i icke liten utsträckning personligen vara – dess finansiär.

När det gällde verkstadens organisation och tekniska resurser, måste givetvis åtskilliga förbättringar succesivt vidtagas. Vi ha nyss berört tillbyggnaderna av maskinhus och plåtslageriverkstad. Men även gjuteriets ugn var bristfällig och måste nedtagas. I stället uppfördes nu därstädes tvenne kupolugnar. För att dels få virke sågat, dels för att som demonstrationsobjekt för kunder kunna framvisa verkstadens tillverkning av sågmaskineri uppsattes en ångsåg i den norra magasinslängan. Sågen uthyrdes även tidvis till tändsticksfabriken. På ritkontoret anställdes som ritare ingenjören Victor von Schantz och som bokhållare löjtnanten C. Juhlin-Dannfelt. V. Schantz var då en ung oprövad man, som nyss genom­gått Borås tekniska skola, där han egentligen utbildats till byggnadsritare.

Men även arbetarnas förhållanden tarvade en förbättring. Intill 1881 hade 12-timmarsdagen tillämpats i verkstaden. Den innebar, att man började dagens arbete klockan 6 på morgonen och slutade klockan 8 på kvällen. Matrasterna voro då trenne: en halv timmes frukost, en timmes middag och en halv timmes aftonvard. Av ingenjör Kuylenstierna infördes nu 10-timmarsdag med början klockan 7 på morgonen och slut vid samma klockslag på kvällen.

Timpengen var låg, eller i medeltal 18 öre. En montör hade 25 öre och förmännen 30 öre. Märkligt nog ville de äldre arbetarna i företaget ha tillbaka 12-timmarsdagen. Motivet härtill var, med vårt sätt att se, rätt kostligt. Under den längre arbetsdagen hade man nämligen praktiserat ett slags sedvanerätt att då och då ta små ”brännvinsraster”, och detta ville man inte gärna gå miste om.

Vid beställningsanskaffningen ägnade disponent Kuylenstierna särskilt intresse åt de under anläggning varande mejerierna. I det skaraborgska mejeriväsendets dåtida högborg hos Greve Nils Posse på Vreten, hölls enligt Kuylenstierna en åtskilligt vittsvävande överläggning, i vilken förutom K. även deltog den kände mejeri-entusiasten Friherre Styrbjörn von Stedink från Ekeberg i Närke. Den sistnämnde tänkte sig en mejeriorganisation omfattande icke mindre än 300 mejerier i fem län och underrättade sig om huruvida lidköpingsverkstaden hade resurser att leverera utrustning till denna tänkta, väldiga mejerisammanslutning. Hur frestande ett dylikt anbud än kunde förefalla den unge verkstadschefen, fanns då inga möjligheter att tänka sig antaga en dylik jättebeställning, vilken dessutom sedermera skulle visa sig tillhöra de orealiserbara projektens dimhöljda värld. Sammanträffandet hos Greve Posse fick dock för lidköpingsverkstaden ett påtagbart resultat, i det att verkstaden under några år erhöll åtskilligt beställningsarbete i Posses många mejeriföretag. Men även många andra herrgårds- och bygdemejerier fick sin utrustning från LMV denna tid. En ständigt återkommande kundgrupp utgjordes av Kinnekulle-egendomarna Blomberg, Hjälmsäter, Råbäck, Hällekis, Gössäter, m.fl.

En dylik typisk mejerioffert från verkstaden, daterad den 6 mars 1884 och avseende en mejerianläggning vid den värmländska egendomen Agnhammar vid Grums visar tillverkningarnas art och de priser, som tillämpades, samt kan kompletteras med samtida bildmaterial hämtat från de offerten medföljande priskuranterna (priskurant = prislista).

En annan kundgrupp utgjorde bryggerierna. Redan på 1870-talet hade dessa företag alltmer industrialiserats. Till flera av dem levererade LMV maskinell utrustning.

Av typiska beställningar under tiden 1885-1890 märkas följande, vilka upptagits i den från denna tid bevarade protokollsboken:

1886 31/3

Beslöts att antaga och godkänna det avtal med Herr Fabrikör J. Odhner här i staden uppgjorda kontrakt om att förse honom med ångpanna, förvärmare, maskin, nödiga axel- lin- och rörledningar samt utvexlingar, ävensom cirkelsåg, slipsten, sulläderspress och chagrinpress mot en öfverenskommen summa af kronor 4.400.

1886 25/6

Beslöts att antaga och godkänna med Swartebergs Mejeribolag uppgjort kontrakt om att förse sagde bolag med ångpanna, ångmaskin, förvärmare, rör- och axelledningar, 2 st. de Lawals separatorer med utwexling, 2 tjärnor med spindlar, 1 smörält, 1 ystkar, 1 ostqvarn, 2 ostpressar, 2 cisterner, 1 dubbel werkande pump samt nödiga remmar, allt mot en summa af 4.500 kronor.

1886 12/10

Styrelsen beslöt godkänna

1) Med Fabrikör J. Lagerlöf träffat aftal om anläggande af wattenledning till Tobaksfabriken ävensom med Lidköpings Tändsticksfabrik om sagde wattenlednings utsträckande äfven till sistnämnda fabrik och inledning i deras respektive lokaler mot en summa af tillsammans omkring 1.000 kronor.

2) Med Lidköpings Badhusdelegare ingånget avtal om leverans och uppsättning af en 4 hkr ångpanna, en 2,22 hkr ångmaskin, 1 pump samt en större wattencistern till pris af Kronor 1.775.

1886 16/6

Beslöts att godkänna med Baron C. Klingspor å Råbäck träffadt aftal om leverans af

1 st. turbin till pris af kronor 1.200
1 st. utvexling t. qvarnverk f. 2 par stenar kr. 1.800
1 st. cirkelsåg med klinga kr. 597.50
1 st. qvarnstenskran kr. 85.00
1 st. utvexling t. sikt kr. 45.00
1 st. 10 hkr ångpanna för skiffereldning kr. 2.200.00
1 st. maskineri t. hissinrättning kr. 850.00
2 st. rallvagnsbeslag kr. 450.00

1887 7/9

Beslöts att godkänna en med Kristinedals Aktiebolag träffad öfverenskom­melse om leverans till sagde bolag af 1 st. 20 hkr ångpanna, 1 st. 16 hkr ångmaskin jemte förvärmare och nödige rörförbindningar, äfvensom 1 st. 40 hkr turbin af Herrar Qvist & Gjers i Arboga konstruktion till ett samman­lagt pris af kronor Niotusen (kr. 9.000), hvaraf 173 genast skulle erläggas, 173 då arbetet blifvit färdigt samt 173 3 månader därefter.

1888 13/3

Beslöts att godkänna ett med Lidköpings Tändsticksfabrik träffadt aftal om leverans af 1 st. 30 hkr ångpanna, 1 st. 16.33 hkr ångmaskin, 1 st. restarting injektor, 1 st. kalorifer af 650 qv fots värmeyta, 1 maskineri t. torkria till ett pris af kronor åttatusenniohundratio (kr. 8.910.00).

Vid den industriutställning, som hölls i Örebro på sommaren1883, utställde LMV ett ramsågverk och tvenne svarvar. I den överväldigande konkurrensen från landets ledande större verkstäder lyckades lidköpings­verkstaden hemföra silvermedalj och hedersdiplom för sågverket samt bronsmedalj för svarvarna. Det var ett dylikt ”Hercules”-sågverk, som uppsattes inom verkstadsområdet.

Ur den samtida beskrivningen av Hercules-ramsågarna, inhämtas, att ”derigenom att de ha 2:ne vefstakar blir ramen mera solid och 2:ne poster kunna samtidigt insättas, vadan man under sågningen kan föra stocken från den ena eller andra sidan af ramen utan att någon slingring uppstår och betydligt vackrare virke erhålles. Svänghjulet är placerat midt under ramen, att en fullkomligt jemn påkänning erhålles i båda lagren, samt vefstakarna under hela tiden föras lika. Placeras svänghjulet utanför stativet, fjedrar alltid axeln något och den ena vefstaken vill springa före den andra; denna stora olägenhet undviks helt och hållet å våra ramsågar.”

Sågen levererades i tvenne storlekar, eller med resp. 750mm och 500 mm bred ram. Priset var 2.500;- resp. 1.800:- kronor. Av Hercules-sågarna levererade verkstaden åtskilliga under årens lopp, bl.a. till Vreten, Storeberg, Hellekis, Grästorp och Lidköpings Tändsticksfabrik. En kalkyl å Vreten-verket daterad den 29 sept. 1884 visar en typisk leverans av ifrågavarande slag.

Av övriga under 1880-talet vid verkstaden konstruerade och tillverkade sågverks- och träindustrimaskiner märkas ramsågar för 2:ne våningar, läktsågar, balans-kapsågar, kutter-hyvelmaskiner, trähyvlingsmaskin, kantverk och fanérsvarvar. Till någon betydande tillverkningsgren för verkstaden höjde sig dock aldrig denna maskingrupp.

En av de viktigaste tillverkningarna var ångmaskiner, ångpannor samt förvärmare. Som framgår av de ovan anförda kalkylerna å mejerier och sågverk, levererades ångmaskinutrustningen ofta i samband med hela verk. Av s.k. liggande lantångmaskiner, fig. 13 och fig. 14, tillverkade verkstaden tvenne serier, en mindre och en större. I den mindre serien förekommo fyra storlekar om 5, 8, 12 och 18 hkr till priser varierande mellan 600 och 1650 kronor. I den större serien förekommo sex storlekar, från 24 till 75 hkr, till priser varierande mellan 2.000 och 5.000 kronor. Till alla arbetande delar å maskinerna användes maskinstål, till bultar, stroppar och pistonger gjutstål. Lagren tillverkades av fosforbrons. Maskinerna hade vidare dubbla slider, särskilt stödlager för slidstropparna samt cosinusregulator, matarpump, talgkoppar och pyskranar. Den största ångmaskinkonstruktion verkstaden tillverkade under perioden levererades i samband med en hel uppsättning av annan maskinell utrustning till Katrinefors Pappersfabrik år 1892. Den var på 500 hkr.

Fig. 14

Tillverkningen av svarvar fortsattes under 80-talet, varvid en mängd olika konstruktioner utprovades och levererades till vitt skilda orter. Av tillverk­ningarna märkas större och mindre trampsvarvar, gängskärningssvarvar såväl för tramp- som maskinkraft, fig. 15, 16, 17, 18 och 19. Den sista i denna svarvserie, ”Gängskärningssvarv nr 11”, konstruerades 1893. Svarvens bädd var 4 met., största dubbavståndet 2,5 met., diameter i gapet 1,25 met., bredd i do 0,5 met. Prisman hade hel till golvet gående fot under hela gapet. Spindeldockan var tredubbel mot invändig kuggring å planskivan samt snabbkoppling till remkonan. Sliden var dubbel med plan försett med T-spår, så att svarven även kunde användas som horisontalborrmaskin. Maskinen var även självmatande för längd- och tvärsvarvning medelst bakaxelmekanism och maskinskuren kuggstång. När man hör, att denna stora svarv levererades till det billiga priset av 1.900 kronor, förstår man, att verkstadens vinstmarginal måste bli synnerligen blygsam. Konkur­ren­sen pressade emellertid försäljningspriserna till botten, och det gällde att följa med eller gå under i den hårda jakten om beställningar.

Fig. 17

Fig. 19

Konstruktion och tillverkning av större svarvar skulle efter hand komma att utgöra en av verkstadens mer givande arbetsuppgifter. Åtskilligt av den erfarenhet och yrkesskicklighet, som utvunnits inom den 75-åriga verk­stad­sinstitutionen och som kommit dess specialtillverkning av kompli­cerade specialmaskiner till godo, har förvärvats under svarvtillverk­nings­epoken.

Ett vittnesbörd om den utomordentligt splittrade och allomfattande till­verkning, som kännetecknade 1800-talsstadiet av Lidköpings Mekaniska Verkstads tillvaro, får man i den annons företaget publicerade i den mycket spridda Skaraborgs läns Adresskalender av år 1890. Annonsen omfattar icke mindre än 12 olika tillverkningsgrupper:

1. 1. Ångmotorer, pannor, maskiner och förvärmare för såväl land- som sjömaskiner av nyaste konstruktion.
   2. Turbiner av Qvist & Gjers konstruktion, ”vilka lämna ända till 80% av naturkraften eller dubbelt mot vanliga vattenhjul”.
   3. Transmissioner, såsom axlar, kopplingar, lager, remskivor, linskivor, kuggväxlar.
   4. Träarbetsmaskiner, såsom hel- och halvstativ- sågramar, stockcirkelsågar, enkla och dubbla kantverk, kapsågar, läktsågar, stavsågar, hyvelmaskiner, träsvarvar, fanérsvarvar, m.m.
   5. Järnarbetsmaskiner såsom svarvar, borrmaskiner, hyvelmaskiner, fräsmaskiner, gängmaskiner, pressar, smergelmaskiner, m.m.
   6. Vattenledningar med såväl gjutna som smidda rör med därtill hörande pumpar, rörbrunnar, cisterner, vattenposter och kastare.
   7. Armatur såsom kranar, ventiler, manometrar, regulatorer, ångstrålpumpar m.m.
   8. Mejeriartiklar, såsom hästvandringar, separatorer, gräddtunnor, smörältor, smörtråg, ystkar, ostkvarnar, ostpressar, ånggrytor m.m.
   9. Järnvägsmaterial, såsom lokomotiv, fig. 20, spårväxlar, vändskivor, broar, snöplogar, m.m.
   10. Båtar, såsom ångbåtar, båtskrov och pråmar.
   11. Maskinförnödenheter.
   12. På beställning: gjutgods, smiden och plåtarbeten samt reparationer.

Mer än en episod i verkstadens utveckling blev den beställning av järnvägsmateriel, som det nybildade Skara-Kinnekulle-Venerns Järnvägs Aktiebolag gjorde hos verkstaden år 1886. Beställningen omfattade banans hela föreliggande behov av materiel utom skenorna. Under loppet av åren 1887-88 levererades sålunda tvenne lokomotiv, 36 passagerare- och godsvagnar, 17 spårväxlar, 2 vändskivor och en snöplog för ett sammanlagt belopp av 80.430 kronor. Under samma tid levererades till Hjo-Stenstorps Järnvägs Aktiebolag 10 godsvagnar, varjämte ett lokomotiv reparerades.

Även fartygstillverkningen kan inrangeras bland verkstadens tillfälliga arbeten. Ett av båtbyggena blev f.ö. till en följd av olyckliga omständigheter och alltför optimistiska kalkyler verkstadens mest förlustbringande arbete under 1800-talsperioden. I ett skriftligt avtal av den 22 okt. 1892 heter det:

Emellan Aktiebolaget Lidköpings Mek. Werkstad samt Herr Martin Christoffersen i Fredericia är denna dag träffad följande öfverenskom­mel­se. Aktiebolaget förbinder sig att vid första öppet vatten år 1893 emellan Lidköping och Fredericia å sistnämnda plats till Herr Christoffersen aflämna en under byggnad varande ångbåt om 25 hkr, 19,6 meter lång, 3,625 meter bred och 1,78 meter djupgående samt i öfrigt öfverenskom­mande med förut nämnda beskrifning och i dag i afseende på inredning m.m. träffad muntlig öfverenskommelse; hvaremot Herr Christoffersen förbinder sig att samtidigt i Fredericia till A.B. aflämna en ångbåt benämnd ”Lilla Bält” om 10 hkr, ca 50 danska fot lång, 11 fot bred och 4 f. djupgående enligt ett lämnat fotografi och i öfrigt muntligt meddelade uppgifter.

Uti mellangift betalar Herr Christoffersen till A.B. Femton tusen (15.000) kronor, af hvilka 2.000 kronor betalas kontant och återstoden, då utbyte af båtarna eger rum.

Lidköping den 21 okt. 1892

A.F. Rohdin C.F. Kuylenstierna Martin Christoffersen

Fartygsbygget, som utfördes under hösten 1892 och våren 1893, visade sig draga en kostnad av 42.000 kronor. Verkstaden lyckades dock ej, trots ingående förhandlingar utfå mer än 16.550 kr av den danske beställaren. Förlusten å detta enda arbete blev sålunda det för den tiden stora beloppet av kr. 25.680:-.

Verkstadsbolagets ekonomi, som alltid varit svag, försämrades under den lågkonjunktur, som rådde under slutet av 80-talet allt mer. Av bolags­stäm­moprotokollet den 5 april 1890 kan inhämtas, att företaget nu liksom vid 80-talets ingång, var konkursmässigt. Följande utdrag ur protokollet ger en inblick i den prekära ställningen:

Beslöts:

att, som förra årets affärsverksamhet visat en förlust å kronor 16.106:50, hvari dock blifvit inräknadt åtskilliga, från föregående år åsamkade, icke afskrifna förluster, skulle denne förlust å outdelade vinstens konto afskrifvas: detta konto, hvilket förut visat en behållning av 24.466:82, kommer sålunda att utvisa blott kronor 8.357:28 i behållning,

att åt blifvande styrelsen uppdrogs att upptaga lån till ca 130.000 kronor, derå icke inräknadt affärsvexlar;

att styrelsens åtgärd rörande aktieöfverlåtelse mot kr 25 pr stycket skulle annulleras, sedan det visat sig att ett nytt bolag icke kunde bildas.

att Styrelsen eger att å bolagets vägnar vare sig under hand eller å offentlig auktion försälja bolagets så väl fasta som lösa tillgångar till pris som möjliggör full betalning åt bolagets fordringsegare, men om sådant pris icke skulle betingas, styrelsen likväl må ega rätt att försälja bolagets samtliga tillgångar, dock i så fall under villkor att derförinnan uppgörelse träffas med bolagets fordringsegare att dessa åtnöja sig med den liqvid, hvartill köpeskillingen lemnar tillgång och hvilka liqvid skall verkställas beträffande förmånsrätten i den ordning lag stadgar;

att, om försäljning kommer till stånd, styrelsen skall vidtaga de formella åtgärder som för bolagets upplösning måste enligt bolagsordningen ega rum;

att, derest åter nu beslutade försäljning icke kan genomföras och styrelsen icke heller ser sig i tillfälle att uppehålla affären, styrelsen må vare berättigad att i laga ordning vid vederbörlig domstol begära bolagets försättande i konkurstillstånd.

Det överhängande konkurshotet försökte man i förstone avvärja på det sättet, att disponenten och verkställande direktören Kuylenstierna mot erläggande av en köpeskilling å 115.000 kr. inlöste verkstaden. Förutsätt­ningarna för detta köp var dock, att K. skulle kunna rekonstruera bolaget. En begäran hos Skaraborgs-banken att banken, som innehade huvuddelen av fordringarna hos verkstaden, skulle avkorta skuldbeloppet med 15.000 kr., bifölls, men när verkstadsstyrelsens ordförande, Rohdin, och dess verkställande direktör, Kuylenstierna, i Skövde gemensamt uppvaktade bankens direktör, Albert Forslund, för utverkande av ytterligare långt­gående betalningslättnader, blev det gravt avslag. Högröd i ansiktet och fullständigt ifrån sig dansade Forslund, enligt Kuylenstiernas skildring, uppe på själva bankdisken med armarna patetiskt viftande i vädret ropande: ”Ni ska betala! Ni ska betala!”.

Den av Kuylenstierna försökta rekonstruktionen av bolaget lyckades icke. I realiteten övertogs nu verkstaden helt och hållet av Rohdin den 1 juli 1891. Från denna datum intill den 13 aug. 1904 är Lidköpings Mekaniska Verkstad ett familjebolag med A.F. Rohdin som huvudman och huvuddel­ägare. Den nya eran symboliserades av Rohdins omedelbara övertagande av verkställande direktörsbefattningen med samma årslön som verkstads­chefen, disponent Kuylenstierna.

Den av ekonomiska svårigheter och inre slitningar i verkstadsledningen präglade verksamheten under åren 1891-94 kännetecknas i företagets protokollsbok genom upphörandet av regelrätta sammanträden och protokoll. I stället bokföres här av verkställande direktören endast kortare notiser samt dokument, vilka avse att påvisa en parts otillfredsställande skötsel av arbetsuppgifterna inom företaget. Att rörelsen under sådana förhållanden skulle än ytterligare nedgå, är självfallet. År 1893 nåddes det absoluta bottenrekordet. På ett års tillverkningsvärde av endast 84.000:- kr. kom en förlust å hela 31.881 kr. Flera olyckliga konkurser, som drabbade beställare hos verkstaden, samt det olyckliga bygget av ”Olav Rye” medverkade till detta bottenläge, vilket även medförde, att ingenjör Kuylenstierna lämnade den tjänst hos bolaget han innehaft i 14 år.