4. De första mekaniska verkstäderna

De epokbildande tekniska uppfinningarna inom järnframställningen, vilkas frukter började göra sig gällande de närmsta decennierna efter 1800-talets mitt, medförde efterhand döden för den gamla järnbruks­industrien. Det ligger något av ödesstämning över de idoga hamrarnas tystnande. På de flesta ställen torde det ha gått till på samma sätt som Rönnow skildrat beträffande Skagersholm: ” Då det gamla stångjärns­bruket slutade sin verksamhet på nyårsaftonen 1871 och bruksinspektor Janne Funck låste till smedjedörrarna, sattes punkt för många generationer skagersholmssmeders trägna mödor – hamrarna hade då dånat oavbrutet i så gott som 200 års tid. Själva byggnaderna fingo ännu några års nådatid.”

Hur löstes då ”bruksdödens” problem för de gamla bruksegendomarna? Ja, på högst varierande sätt. I Tidaholm ha vi sett, huru tändsticks- och träförädlingsindustri avlöste den äldre järnindustien. Vid många andra bruk fick sågverksrörelse och småindustri ersätta det förlorade.

Endast vid ett av de gamla bruken, nämligen Forsvik, kopplades hammar­smedjornas verksamhet direkt om till mekanisk verkstadsindustri. Därmed infördes denna art av järnförädlingsindustri för första gången i Skaraborgs län.

Forsviks mekaniska verkstad och gjuteri anlades år 1859 av dåvarande ägaren till bruket, brukspatron Carl Wilhelm Palmær. Palmær, som var född i Falun år 1832, hade studerat vid bergs-skolan därstädes och anställdes som bokhållare vid Forsviks bruk hos dåvarande ägaren, brukspatron Jonas Reinhold Troselius, död 1852. Efter gifte år 1857 med Troselii dotter Selma blev Palmær samma år genom köp ägare till Forsvik.

Innan vi övergå att närmare skärskåda Forsviks mekaniska verkstad i dess begynnelseskede, är det skäl att något beröra tvenne med detta företags grundande samhörande faktorer. Det ena är förutsättningarna inom länet för en begynnande verkstadsindustri. Den andra är impulserna från den svenska verkstadsindustrien utanför länet.

Som här tidigare berörts, rådde under större delen av 1850-talet en enastå­ende god konjunktur för jordbruksnäringen i vårt land, vilken även i rikt mått kom Skaraborgs län till del. Högkonjunkturen sammanföll till tiden med ett ivrigt reformarbete för jordbruket, där icke minst den mekaniska redskapsutrustningen för detsamma lades i stöpsleven. En våg av intresse för införande och framställning av nya och effektiva jordberednings- sånings- skörde- och tröskningsredskap slog just under detta årtionde in över vårt län, till en del såsom resultat av en begynnande engelsk och amerikansk redskapsimport – vissa år uppgick den svenska importen till en tredjedel av det inhemska produktionsvärdet – men främst en frukt av den propaganda, som sedan länge bedrivits av jordbrukets ledande föreningsmän i och omkring länets hushållningssällskap. Detta intresse för mekaniska förbättringar trängde djupt ned i alla folklager. I hushåll­ningssällskapets handlingar från denna tid läser man t.ex. om torparsöner, som tilldelats pris för experiment med nya tröskverkskonstruktioner, och i Nydqvist & Holms orderbok från 1860 kan man bland andra beställningar från godsägarna i Västergötland finna en order på det första ”landsvägs­lokomotivet”, (en lokomobil), till Härlingstorps egendom nära Axvall.

Men 50-talet innebär för Skaraborgs län även den första stora järnvägs­bygg­nadens tid, som gav eko till länets yttersta hörn och som på ett eller annat sätt engagerade stora delar av länsbefolkningen, icke minst i praktiskt arbete som banbyggare. Efter en segt utdragen och rivande strid med stora motsättningar mellan bygderna väster och öster om Billingen segrade år 1856 överste Nils Erikssons projekt om Västra stambanans dragande över Falköping, Skövde och Töreboda över den Kungliga järnvägs-kommitténs, länsstyrelsens och slättbornas ”västra billingbana”. Under åren 1856-59 verkställdes de omfattande arbetena för stambanans sträckning genom Skaraborgs län upp till Töreboda. Den stora omvälvning inom kommunikationsväsendet, denna bananläggning bebådade redan vid dess tillkomst, medförde givetvis impulser hos olika företagare till direkt eller indirekt utnyttjande av den nya kommunikationsleden.

Av betydelse blev banan redan från början för allt vad industri hette i länets östra delar. Men icke endast för länsindustrien utan jämväl för industrier utanför länet blev stambanebygget ett medel att distribuera ut nya produkter och sålunda vidga avsättnings-möjligheterna.

Vid 50-talets slut stod det klart för de vakna iakttagarna inom länets industriella liv, att såväl sågverks- som kvarnindustrien skulle kraftigt expandera. Att sågverksindustrien inom länet skulle nå en sådan omfatt­ning, som den sedermera fick, hade man väl dock icke vid denna tid fullt klart för sig.

Femårsperioden 1855-60 skulle i Sverige kunna rubriceras som de mekaniska verkstädernas genombrottsperiod. Antalet dylika företag inom vårt land växer nämligen under denna korta tid från 28 till 71. Det är i denna expansiva företagskonjunktur Forsviksverkstaden tillkommer. I nära grannskap till Forsvik hade verkstadsindustrien tidigt ett utom­ordent­ligt starkt fäste. Knappt fyra mil därifrån ligger Motala. För detta stora svenska verkstadscentrum, grundat år 1822, betecknade 1850-talet en alldeles särskild utvecklingsperiod, kännetecknad av omfattande utbyggnader, förvärv och ekonomisk konsolidering. Under detta decen­nium steg verkstadens produktionsvärde från 440.000 till 1.121.000 kronor. För utbildningen av svenska verkstadstekniker, från ingenjörer till arbetare, blev Motala under denna tid en praktisk läroanstalt av oskattbar betydelse.

Den andra, särskilt för västsverige mycket betydelsefulla verkstads­anlägg­ningen, var Nydqvist & Holms mekaniska verkstad i Trollhättan. Vid Forsviksverkstadens grundande var företaget i Trollhättan en livskraftig 12-åring, som bl.a. producerade turbiner men även annan maskinell utrustning, kvarn och sågverk samt gjutgods till jordbruksredskap och maskiner, det sistnämnda efter engelska och amerikanska förebilder.

En tredje för Skaraborgs läns viktig verkstadsanläggning var den år 1841 av A. Keiller grundade Göteborgs Mekaniska Verkstad. Dess tillverkningar av gjutgods och lantbruksredskap spredos långt upp i västgötabyggderna.

I Värmland hade redan år 1849 grundats en mekanisk verkstad i Kristinehamn, de skaraborgska järnbrukens hämtningshamn för värmländskt tackjärn. Den var i början en mindre verkstad för reparation och nybyggnader av Kristinehamn – Sjöändans Järnvägs på den tiden hästdrivna malmtransportvagnar.

Den typ av verkstäder, som torde ha tagits som förebild vid inrättandet av Forsviks Mekaniska Verkstad, representerades av de dåtida verkstäderna vid Brevens och Överums bruk. Båda dessa bruk voro liksom Forsvik förbundna med gamla jordbruksegendomar. Särskilt torde Överums framgångar vid produktionen av lantbruksredskap och gjutgods ha sporrat de initiativkraftiga bröderna Palmær på Forsvik, Carl Wilhelm och hans broder Knut. Varför skulle icke gamla Forsvik kunna bli ett Väster­götlands Överum?

Den andra, särskilt för västsverige mycket betydelsefulla verkstads­anlägg­ningen, var Nydqvist & Holms mekaniska verkstad i Trollhättan. Vid Forsviksverkstadens grundande var företaget i Trollhättan en livskraftig 12-åring, som bl.a. producerade turbiner men även annan maskinell utrustning, kvarn och sågverk samt gjutgods till jordbruksredskap och maskiner, det sistnämnda efter engelska och amerikanska förebilder.

En tredje för Skaraborgs läns viktig verkstadsanläggning var den år 1841 av A. Keiller grundade Göteborgs Mekaniska Verkstad. Dess tillverkningar av gjutgods och lantbruksredskap spredos långt upp i västgötabyggderna.

I Värmland hade redan år 1849 grundats en mekanisk verkstad i Kristine­hamn, de skaraborgska järnbrukens hämtningshamn för värmländskt tackjärn. Den var i början en mindre verkstad för reparation och nybyggnader av Kristinehamn – Sjöändans Järnvägs på den tiden hästdrivna malmtransportvagnar.

Den typ av verkstäder, som torde ha tagits som förebild vid inrättandet av Forsviks Mekaniska Verkstad, representerades av de dåtida verkstäderna vid Brevens och Överums bruk. Båda dessa bruk voro liksom Forsvik förbundna med gamla jordbruksegendomar. Särskilt torde Överums framgångar vid produktionen av lantbruksredskap och gjutgods ha sporrat de initiativkraftiga bröderna Palmær på Forsvik, Carl Wilhelm och hans broder Knut. Varför skulle icke gamla Forsvik kunna bli ett Västergötlands Överum?

Fig. 7

Tillverkningarna vid Forsvik voro de första åren av mycket skiftande slag. Särskilt drevs tillverkningen av jordbruksredskap efter välkända svenska, amerikanska och engelska modeller. År 1864 utgav bruket en välillustrerad priskurant över sina redskapstillverkningar, uppdelad på tio avdelningar, omfattande plogar, extirpatroner, vältar, mullskopor, såningsmaskiner, slåttermaskiner, maskiner och inventarier för stall, maskiner för tegelrörs­tillverkning och täckdikning samt diverse maskiner, bland vilka märktes den dåtida nyheten centrifugalpumpar. I gjuteriet tillverkades för lager grytor och pannor av olika storlekar, strykjärn, prydnadsföremål m.m. Brukets tillverkningar framvisades representativt av Carl Wilhelm Palmær vid flera på varandra följande utställningar, varifrån silvermedaljer kunde hemföras, t.ex. Allmänna skånska lantbruksmötet i Malmö 1861, Allmänna svenska lantbruksmötet i Karlstad 1862, den internationella lantbruks­utställningen i Hamburg 1963 samt Allmänna industriutställningen i Stockholm 1866. På den sistnämnda utställningen framvisade Forsviks Mekaniska Verkstad, förutom ett urval lantbruksmaskiner, också en blåsmaskin, pumpar, tvätt- och torkmaskiner, gjutna smidesstäd m.m.

Under 60-talet verkade ingenjören Alexander Halling vid Forsvik. År 1871 anställdes tvenne ingenjörer därstädes, Oskar Lundberg, född 1839, ritare och konstruktör, samt Emil Falén, född 1836, verkmästare och verkstads­ingenjör. Båda hade genomgått Teknologiska institutet i Stockholm och hade flerårig verkstads-praktik, senast vid Motala Verkstad, varifrån de kommo till Forsvik.

Vid Forsviks mekaniska verkstad mottogs varje år 7-8 ingenjörselever. Den år 1951 avlidne f.d. disponenten vid Lidköpings Mekaniska Verkstad, den 98-årige Carl Kuylenstierna, kunde berätta om sin elevtid i Forsvik åren 1870-71, d.v.s. åttio år tidigare. Eleverna bodde fyra och fyra tillsammans och intogo sina måltider hos bruksförvaltaren Knut Palmær. Man började utbildningen i snickarverkstaden, fortsatte därifrån till gjuteriet och slutligen till maskinverkstaden. Under denna tid masstillverkade verksta­den rördelar och kranar till vattenledningar samt centrifugalpumpar. Men även turbiner samt maskiner för sågverk och kvarnar tillverkades efter ritningar, som uppgjordes av professorerna Söderblom, Ångström och Cederblom m.fl. i Stockholm.

Nästan hela 60-talet arbetade den mekaniska verkstaden i Forsvik sida vid sida med det gamla stångjärnsverket och spikhammarsmedjan. De alltifrån början av 1400-talet dunkande vattendrivna hamrarna blandade sina ljud med borrmaskinerna och järnsvarven från Buckston & Co i Leeds. Först år 1869 tystnade hamrarna, och hammarsmedjorna revos för att lämna rum för en år 1871 färdigbyggd trämassefabrik.

År 1868 tillkom i Skövde stad länets andra mekaniska verkstadsföretag med gjuteri, under de första åren av sin tillvaro efter grundläggaren och ägaren benämnd John G. Grönwall & Co.

Ingenjör Grönwall hade från födseln den nya tidens tekniska framstegs­arbete i blodet. Han var född år 1839 på egendomen Björsäter i Kållands-Råda. Fadern, possessionaten Tore Grönwall, räknade som en ära att hava varit jordbruksaposteln Edward Nonnens första elev på Degebergs år 1829 instiftade lantbruksinstitut. Efter skolstudier i Skara och mogenhets­examen i Uppsala 1856 studerade Grönwall åren 1857-61 vid Teknologiska institutet i Stockholm, varest han förvärvade ingenjörsexamen. Det därpå följande året ägnade han sig åt studieresor i Tyskland och Frankrike. Hemkommen 1862 erhöll Grönwall anställning vid Lindholmens verkstad, där han stannade till 1866, då han lämnade befattningen för att i Skövde börja egen verkstadsrörelse.

För finansieringen av verkstadsbygget i Skövde hade Grönwall ett starkt stöd i fadern, som sedan 1847 ägde och bebodde Suntetorps egendom i Svenstorps socken utanför staden. Massor av byggnadstegel tillverkades vid egendomen och fraktades på vagnar med okade oxpar in till byggnads­platsen, som var fördelaktigt belägen invid stambanans bangård. Mot slutet av år 1867 var den nya verkstaden i drift.

 Den verkstad, som under Grönwalls mångåriga ledning växte fram i Skövde, var, för att citera professor E. Hubendick, i flera avseenden en mönsterverkstad, fig 8. Den ägde ljusa och luftiga lokaler, en utomordent­ligt god uppsättning av arbetsmaskiner samt väl genomförda transport­anordningar. Verkstaden omfattade gjuteri, en väl utrustad smedja samt maskinverkstad, vartill kom kontors- och förrådsbyggnad. För anskaffande av god artificiell belysning anlades ett eget lysgasverk.

Fig. 8

Verkstaden förvärvade sig under Grönwalls ledning ett aktat namn såsom tillverkare av speciellt sten- och träarbetningsmaskiner, vattenturbiner, verktygsmaskiner samt gjutgods av alla de slag. Efter några år ingick Grönwall ett kompanjonskap, vilket dock fick olyckliga följder och satte företaget i betydande svårigheter, som sedan belastade detsamma i flera decennier. För att avveckla kompanjonskapet och åter få företaget ställt på en sund bas ombildades detsamma på 1880-talet till AB Skövde Mekaniska Verkstad. Om verkstadens senare öden och deras specialin­riktning på förbränningsmotorer skall här icke ordas. Grönwall kvarstod såsom företagets ledare till år 1909, då han överflyttade disponentskapet på ingenjör W. Stark. Omkring år 1916 lämnade han helt ledarskapet, i det han försålde större delen av sitt aktieinnehav i företaget, vilket därefter ombildades till AB Pentaverken. John G. Grönwall avled den 3 februari 1924.