1. Skaraborgs Läns näringsliv vid tiden
för dess tekniska omdaning

Lidköpings Mekaniska Verkstad grundades den 18 maj 1875. Dess tillkomsttid sammanfaller med större omvälvningar i vårt lands och därmed också vårt läns produktiva näringsliv, omfattande såväl huvudnäringen jordbruket som industrien, handeln och kommunikationerna.

Övergångstiden mellan det gamla och det nya samhället inom Skaraborgs län kan ur näringslivets synpunkt icke fixeras till något visst årtionde. Nästan hela 1800-talet är i detta hänseende att betrakta som en övergångstid. Den teknisk-ekonomiska omvandlingen och moderniseringen av provinssamhällets näringsliv är en process av synnerligt intresse, där varje kugge hakar in i den andra, en process, där provinsen kan liknas vid ett hjul bland många andra i ett större, under ombyggnad varande maskineri – rikets – som självt i sin tur är intimt beroende av motsvarande förändringar inom världssamhället i övrigt.

Skaraborgs län är en urgammal agrarprovins med en befolkning, som ännu vid 1800-talets mitt till hela 76% anknyter till jordbruksnäringen. När man betänker, vilken åldrig både yttre och inre prägel detta bondesamhälle ännu på 1830-talet uppvisade, måste man förvånas över att vår bondebefolkning med dess nedärvda konservatism förmådde absorbera den enorma tekniska omvälvning, som övergick provinsen på den korta tidsrymden av knappt 100 år.

För att få en uppfattning om den ekonomiska miljö, i vilken grundandet av Lidköpings Mekaniska Verkstad äger rum, är det nödvändigt att i någon mån granska vårt läns näringsliv under decennierna närmast före år 1875.

Under en period av endast 70 år, mellan sekelskiftet 1800 och år 1870, skedde en mycket stor ökning av Skaraborgs folkmängd. Befolkningen växer nu med icke mindre än 80%, eller från i runt tal 150.000 till 243.000 personer. Detta betyder, att vårt län redan för 80 år sedan hade ungefär samma folkmängd som idag. År 1949 var nämligen befolkningssiffran i länet i runt tal 247.000.

Tabell 1 visar, hur länsbefolkningens yrkesgruppering sedan 1870 ändrat sig därhän, att jordbruksidkarnas antal stadigt sjunkit till förmån för andra näringar, främst industrien. Under den 75-års-period tabellen omfattar, har den första kategorien sjunkit från 72,4% till 40,4%, under det att den senare stigit från endast 5,3% till nära 19%.

Siffermässigt uttrycker tabellen, hur illa avbalanserat jordbruket var till övriga näringar vid periodens början. När huvudnäringen drabbades av mer eller mindre ödeläggande kriser, såsom i slutet av 1860-talet och under 80-talet, funnos inga möjligheter att i produktionen placera en stor del av befolkningsöverskottet, som i stället tvingades att i allt stridare strömmar rinna ut genom emigrationshamnarna. Rent tekniskt hade emellertid den allt överskuggande huvudnäringen jordbruket vid ingången av 70-talet kommit långt in i sin utveckling.

Därom ge areal- och avkastningssiffrorna i tabell 2 klart besked.

Tabellen visar, att åkerarealen mer än tredubblats liksom utsädet. Avkastningen har fyrdubblats, och trots den utomordentliga befolkningstillväxten lämnar 1870 års skörd 7 tunnor per länsinvånare, under det att 1810 års skörd endast gav 3.

Den förnämsta drivfjädern till jordbrukets rika utveckling under dessa 60 år var det stora jordomfördelnings- eller skiftesverket, som innebar, att lantbruksfastigheterna fingo en rationell hopläggning av jordareal i stället för den tidigare i otaliga lotter uppspjälkade, vilket utgjort ett oöverstigligt hinder för jordbruk enligt modernare principer. Men förutom detta hade starka krafter både bland jordbrukarna själva och i länets ledning, främst männen i och kring det redan 1807 bildade hushållningssällskapet, i årtionden utövat ett nitiskt reformarbete för moderna metoder och redskap inom jordbruket. Man kan säga , att strävanden för jordbrukets rationalisering under denna tid fullständigt genomsyrade länets landsbygd. Stora vinster, både tillfälliga och mer bestående, hade, som vi sett, också uppnåtts redan vid 70-talets ingång genom detta reformarbete. Under årtiondena omkring 1800-talets mitt rådde högkonjunktur för spannmålsodling, och över Lidköpings hamn skeppades allt större skördeöverskott ut, särskilt till den ivrigt absorberande engelska marknaden.

Den yttre landskapsramen i vårt lands slättrakter fick under denna tid sin slutliga vidöppna prägel. Betydande nyodlingsarealer lades under de nya engelska och engelsk-efterbildade järnplogarna, och byggnadsbeståndet på de utflyttade gårdarna ersattes med modernare och större manbyggnader och ekonomihus. Det är detta ännu till någon del kvarstående äldre husbestånd vi idag återfinna på vår landsbygd. En hela länet omfattande fastighetsupprustning och byggverksamhet rådde under denna tid. Högkonjunkturen och reformarbetet inom länsjordbruket banade väg för industriens utveckling genom de ökade behoven av tekniska artiklar och varor. Den första stora vågen av industrialismens alster invaderade nu också vår bondebygd. I de nybyggda lanthemmen insattes järnspisar med grytor av gjutjärn samt tapeter; rödfärgen blev allmän, och tröskverk och allehanda jordbruksredskap ersatte de tusentals lanthushållens slagor och andra gamla träpersedlar.

Man må icke föreställa sig, att moderniseringsarbetet gick fram med stormsteg överallt och att hemmens utbytande av den gamla inredningen och redskapen skedde brådstörtat. Den, som på 1860-talet hade tillfälle att beresa vår landsbygd, hade framför sig ett brokigt lapptäcke av gammalt och nytt. Ännu användes allmänt oxar i jordbruket. Slagtröskningen var vanligare än tröskverks-tröskning. I otaliga jordbrukarhem lagades ännu maten i öppna spisar och maldes ofta matmjölet på handkvarn. Bouppteckningarna från denna tid visa, i hur stor utsträckning man ännu hade kvar vagnar och redskap av trä – plogar, harvar, bultar, spadar och högafflar. Metallindustriens alster utgjordes ännu så gott som uteslutande av bysmedernas och de gamla järnbrukens ”manufaktur”, ugnshällar, järn till flåhackor, spadar, yxor och liar, hjulbeslag, hästskosöm och spik. Men just nu öppnades marknaden för gjutgodset: kugghjul till tröskverk och kvarnar, samt köksspisar och grytor. Ångsågar och mejerier tarva den första mekaniska metallutrustningen, ångmaskiner, takrörelser och enkla vattenturbiner. I städerna och på godsen var man givetvis litet före landsbygden, och behoven av t.ex. gjutgodsmoderniteter var här något mer differentierat. Men ännu buro städerna i allt väsentligt en ålderdomlig prägel, och stadsbefolkningens numerär i länet var ganska obetydlig. I tabell 3 få vi en föreställning om detta.

 Av tabellen framgår, att hela stadsbefolkningen år 1850 icke utgjorde hälften av Skövde stads folkmängd idag och att t.ex. sistnämnda stad sedan 1850 fått sin folkmängd 20-dubblad. Lidköping har under samma tid mer än 6-dubblat sin befolkningsnumerär, Falköping har 16-dubblat densamma. Stadsbefolkningen i länet utgjorde 1850 endast 4,4% av länsbefolkningen. År 1950 är motsvarande procenttal 27,4.

Ännu vid järnvägens öppnande i Lidköping och igångsättandet av det industriföretag, som detta arbete närmare berör, vore såväl Lidköping som länets övriga städer starkt präglade av stadsborgarnas urminnes jordbruk och boskapsskötsel på de s.k. ”stadsjordarna” vid sidan av handel och hantverk. Från ladugårdarna inne på gårdstomterna i staden gingo kodrifterna varje sommarmorgon genom gator och gränder ut till beteshagar och skogsskiften. Ännu leva gamla människor, som ha personliga minnen från de sista årtiondena av stadens ”ladugårdstid”. En 82-årig lidköpingsbo omtalar, hur han som pojke dagligen skickades att hämta mjölk på föräldrarnas mjölkhämtningsställe, som var beläget i själva grosshandlare J.P. Schougs kök vid nya stadens torg. Där stod frun i huset och mätte upp och sålde mjölken från ladugården med dess sju kor inne på gårdstomten. Detta ansågs på intet sätt märk­värdigt ännu på 1870-talet. Den gamla schougska borgargården med dess ladugårdslänga finnes alltjämt kvar – det är Svenska Handelsbankens hus med innan­förliggande gårdstomt vid torget – men det är likväl nästan otänkbart för oss, som dock leva endast en generation senare, att det bott boskapsskötande grosshandlarfamiljer i stadens centrum, ännu då hjulen i Lidköpings Mekaniska Verkstad redan voro satta i full gång. Detta ger oss ett gott exempel på att mycket gamla förhållanden inom vårt näringsliv kvarlevde in i den nya tiden, sida vid sida med de då nyligen apterade tekniska nymodigheterna.

Lidköping intog under decennierna omkring 1800-talets mitt den ledande ställningen inom Skaraborgs handel och kommersiella samfärdsel, vilket avspeglas både i stadsbebyggelsen och folkmängden. Staden var den folkrikaste, förmögnaste och bäst bebyggda av länets städer. Denna sin ställning hade Lidköping uppnått genom sin nyckelposition ifråga om spannmålshandeln.

Över Lidköpings hamn skeppades, som tidigare nämnts, en mycket stor del av länets spannmålsöverskott. Vid mitten av 1850-talet kulminerade denna rörelse. År 1855 utlastades sålunda härstädes icke mindre än 146.794 tunnor spannmål, vilket ställer Lidköping bland landets främsta dåtida skeppningsstäder för spannmål, och detta trots dess insjöläge. Som jämförelse kan nämnas, att Mariestad detta år uppnådde sin dittills största skeppningssiffra, 29.742 tunnor. Till Lidköping fördes spannmålen av bönderna på vagn eller släde i långa ox- eller hästkaravaner och försåldes på stadens torg vid torg- och marknadsdagarna höst och vinter. Ännu långt fram i slutet av 1870-talet, då staden redan fått ett märkbart inslag av industri, hade Lidköpings-marknaderna en stark prägel av spannmålsbörs.

Hur stadsbilden kunde präglas av detta, visa såväl bilder, fig 1 och 2, som samtida skildringar. Konkurrensen mellan spannmålshandlarna var vid dylika tillfällen hektisk, och staden sjöd av verksamhet och spänning. Stadens båda torg på ömse sidor om Lidan myllrade vid dessa höstmarknadsdagar av folk från hela Västergötland och landskapen däromkring. Den effektfulla bakgrunden till denna livliga bild var ännu i början av 60-talet skogen av fartygsmaster på Lidan och utanför på redden. ”Älven inom staden”, omtalar stadskomminister Ljungström, ” var stundom så full av spannmålssökande båtar, att man på dem som på en brygga kunde gå från den ena stranden till den andra emellan gamla och nya staden”.

Någon definitiv siffra för hela länsskördens penningvärde år 1870 finnes tyvärr icke. Skörden av de tvenne betydelsefullaste spann-målssorterna, höstråg och havre, är dock värderad till 12.167.279 kronor. Det totala skördevärdet kan med ledning av denna uppgift samt de officiell avkastningssiffrorna beräknas till minst 15.000.000 kronor. Detta belopp är värt att hålla i minnet som jämförelsetal, när det gäller den samtida industriens produktions-siffror.

Totalvärdet av industriproduktionen i Skaraborgs län år 1870 utgör nämligen, som framgår av tabell 4, endast 3.657.760 kronor, d.v.s. icke fullt 25% av årsskördens värde. I denna siffra ingår då den vid denna tid högkonjunkturbetonade men sedermera dalande trävaruproduktionen vid en mängd ångsågverk och andra sågar, värd mer än hela den övriga industriella produktionen tillsamantagen. I tabellen har gjorts en sammanställning över den skaraborgska industrien år 1870, fördelad på sex olika grupper:

1. Sten- och därmed samhörig industri
2. Järnindustri
3. Textilindustri
4. Träindustri
5. Livsmedelsindustri
6. Diverse industri

Av det i tabellen exponerade siffermaterialet framgår hur outvecklad och av hur ringa omfattning länets industri var ännu vid denna framskridna tid. Hela länsindustriens arbetarnumerär t.ex. uppgick icke fullt till 1800 personer, vilket betyder endast 7 industriarbetare på var tusende länsinnevånare. År 1950 var motsvarande siffra mer än 10-dubblad, trots att folkmängden endast ökat med ca 4000 på de 80 tilländalupna åren. Järnindustriens totala arbetarantal var 1870, som framgår av tabellen, endast 363 personer. I närvarande stund finnas flera industriföretag i länet, som ensamma överträffa denna siffra. Lidköpings Mekaniska Verkstad har för sin del nära dubbla antalet.

Det begynnande 70-talets skaraborgsindustri är här för översiktens skull ävenledes utlagd på karta, fig.3. Härvid har naturligt nog alla de små kvarnföretagen, hela 318 stycken, icke kunnat beaktas. Deras ringa betydenhet som industriföretag framgår tydligt därav, att de vart och ett i medeltal endast sysselsatte en enda arbetare. Den geografiska lägesfördelningen för industrien är påfallande östligt betonad. Om såväl järnindustrien som om övrig industri gäller, att den till allra största delen är förlagd till länets östliga skogsbygder och utefter de därinom liggande vattendragen. Om man genom en tänkt linje över Mariestad, Skövde och Sandhem delar länet i tvenne ungefär lika stora delar, får man fram ganska klart 1870-talets industriområde. Öster om linjen ligger järn- och träindustriens anläggningar, väster därom stenindustrien och därmed samhörande industri: Mössebergs, Kinnekulles och Lugnås stenföretag samt alun- och glasbruken.